Innehåll Nr:2 2006

Övningsskolan vid Småskoleseminariet i Landskrona av Inger Lagesson
Landskrona Televerk och den sista natten där av Ulla Olsson Pramler
Jakten Johanna från Hven av Elisabeth Nilsson
Strykerskan Gerda Olsson i Vallåkra av Eva Persson
Bertil Persson BP-foto minns
Lekskolepionjärer i Glumslöv av Calle Sundewall
En annorlunda uppväxt av Bengt Nilsson (Landskrona)
Tillbakablick av Sune Härd (Säbyholm)

Strykerskan Gerda Olsson i Vallåkra
av
Eva Persson

Min mormor hette Gerda Elida och föddes i Vallåkra år 1888. Hennes föräldrar var Sven och Nilla Andersson som bodde i ett hus i Hålabäck, ungefär där Grönadals bygdegård ligger idag. Sven arbetade på tegelbruket längre ner i dalen. När Gerda fyllt 15 år började hon som handelsbiträde i Helfrida Bengtssons diverseaffär i Vallåkra, affären som för många Vallåkrabor är mer bekant som Roséns affär. När Gerda började arbeta här var Helfrida ännu inte gift med Sven Rosén.

År 1910 hyrde en ung man, Nils Olsson, in sig hos skräddare Karl-Johan Ekstrand i Vallåkra. Nils var vagnmakare och kom från Fjälkinge. Han upptäckte snart att det fanns en vacker tös i affären strax intill och det dröjde inte länge förrän Gerda och Nils var förälskade i varandra. Två år senare gifte de sig. De fick fem barn: Sture, Doris, Uno, Stina och Åke. Stina är min mamma.

1914 byggde de ett stort fint hus i Vallåkra by och startade vagnmakeri. Efter några år prövade Nils och Gerda på att starta ett café och någon tid därefter försökte de med att driva slakteri. I samband med detta byggde de en rökugn för kött i källaren. Men affärerna gick inte så bra. Så 1929 fattade Nils det svåra beslutet att lämna familjen för att bege sig till Amerika, allt i tron att där var lättare att försörja sig. Så småningom skulle Gerda och barnen följa efter.

Sedan slakterirörelsen gått i konkurs blev det tuffa tag för Gerda att försörja familjen. Hon blev tvungen att sälja huset men fick hyra övervåningen i ”sitt hus”. Hon åkte till Helsingborg på en kurs i att stryka och stärka skjortor och startade därefter en tvätt- och strykeriinrättning. På bilden av huset kan man se en skylt till höger om dörren som gör reklam för hennes tvätteri.

Ryktet om hennes duglighet spred sig snabbt och snart kom de flesta männen i byn och bönderna runt om i trakten till henne med sina skjortor. Hon hade tvättstugan i källaren där hon kokte skjortorna i tvättgrytan och skurade dem på tvättbräda med såpa. Sen sköljde hon skjortorna i stora grå zinkbaljor och hällde ut vattnet på golvet så det rann ner i ett brunnshål i golvet. När jag som barn var hos mormor fick jag ofta vara med i tvättstugan och tyckte det var så roligt att gå och stampa i vattnet. Men vattenpumpen fanns på gården så Gerda fick springa med spannar och hämta ner det till tvättstugan. Med tiden gjorde hennes ”pågar” en träränna från pumpen ner genom källarfönstret. Yngste sonen Åke fick hedersuppdraget att stå på gården och pumpa.

De rena plaggen skulle sedan upp i en kammare på vinden för torkning. Ute kunde hon inte torka dem, en fågel kunde komma och sätta sitt ”visitkort” på tvätten. Sen var det dags att blanda stärkelse med vatten till rätt konsistens. Hon blandade vatten och stärkelsepulver, hällde detta i ett glasrör och mätte med en mätare så blandningen hade rätt hårdhet. Sen doppades kragar och manschetter i blandningen och därefter pressade hon med en presstrasa.

Först hade hon strykjärn som värmdes på köksspisen men senare köpte hon ett elstrykjärn. På den tiden var kragar och manschetter lösa på skjortorna, så även frackskjortebrösten. Allt skulle sorteras var för sig och utan att blanda ihop de olika kunderna. Mormor var så noga och allt blev så fint! Sist slog hon in, och nålade upp om det behövdes, skjortorna i vitt papper som hon köpte hos Roséns. Ibland fick jag en bit sådant papper av mormor, det var så bra att rita på.

Det var inga stora förtjänster på hennes sysselsättning i förhållande till den arbetsinsats som hon presterade. På 1940-talet fick hon 50 öre per skjorta och 1960 var priset höjt till en krona. För en frackskjorta med två kragar fick hon två och trettio.

Men detta arbete räckte inte till för att försörja familjen så hon fick röka kött åt bönderna också. Det var tunga köttstycken att lyfta och rökugnen måste passas i flera dygn. Ibland blev det då bara någon timmes sömn per natt vid köksbordet. Flis av aleträ användes till rökningen av köttet. Detta levererades av åkeriägare Malm i Vallåkra. Det färdigrökta köttet lades i jutevävssäckar när det var klart.

Men Gerda var fast besluten att klara familjen, annars fick kommunen ta hand om barnen och det ville hon inte. Hennes Nils kom aldrig tillbaka från Amerika. Nils och Gerda brevväxlade med varandra och ibland till födelsedagar fick vi barnbarn kort med några rader från vår morfar och farfar. När Nils någon gång kunde avvara lite pengar, tänkte han på Gerda hemma i Vallåkra.

Gerda var oftast på gott humör och stod och sjöng vid strykbrädan. Hon hade alltid vit schalett knuten om nacken över sitt gråa hår som var uppsatt i en knut. Alltid hade hon ett förkläde utanpå sin klänning, capritofflor och lite kraftigare bruna långstrumpor.

När hon var 70 år flyttade hon till en lägenhet i det nybyggda pensionärshemmet i Vallåkra. Hon bodde där ca 8 år. Sen drabbades hon av diabetes och fick opererat bort sitt ena ben. Hon dog 1972, 84 år gammal. Jag är så stolt och tacksam över min snälla mormor.

En annorlunda uppväxt
av
Bengt Nilsson

Barnhemmet på Säbygatan
Bröderna Stig och Sten Almquist och deras mor Ester blev övergivna av sin far och make. Han mönstrade på en båt i hamnen och skulle aldrig mer bry sig om sin familj. Av sveket blev pojkarnas mor nervklen och hennes förmåga att ta hand om sina små pojkar, då tre och ett år gamla, upphörde. Misären i hemmet kom till de sociala myndigheternas kännedom 1937 och bröderna placerades på barnhemmet, beläget på Säbygatan 11 mittemot Slottsparken. Granne med stadens fattighus och ålderdomshem.

I tvåvåningsbyggnaden bodde tio pojkar och tio flickor på första våningen tillsammans med personalen, som bestod av föreståndaren och ett biträde. Våningen ovanför disponerades av barnavårdsnämndens administration. Där satt föreståndaren Maja Eriksson tillsammans med Dorrit Karlsson, som senare skulle ta initiativ till öppnandet av ett pojkhem på Strandvägen. Stig bodde på barnkrubban, som hemmet kallades i folkmun, tills han var sexton år med ett års avbrott i tolvårsåldern. Ett par i Hasslarp hade mist sin son och vid ett besök på barnhemmet tyckte de att Stig påminde så mycket om deras förlorade pojke, att de tog honom som fosterbarn.
– Men den grabben hade varit så älskad att jag aldrig kunde ersätta honom och efter ett år var jag tillbaka på barnkrubban, säger Stig utan att visa någon bitterhet.

Stig har ett kluvet förhållningssätt till tiden på Säbygatan. Rottingen var flitigt använd och örfilar hörde till det dagliga. Var det något barn som hade vätt ner sängen utdelades straffliggning, vilket innebar att vara sängliggande under lördag och söndag. Det fanns många regler och barnen var mycket hårt hållna.

Varje vecka hade barnen en arbetsuppgift såsom diska, städa, duka, bädda sängarna eller borsta 20 par skor. Stigs fru Britt intygar också att ingen kan bädda en säng eller borsta ett par skor som Stig.
– Jag lärde mig mycket och kom ganska lindrigt undan personalens bestraffningar. Så här, med ett långt tidsperspektiv, inser jag att personalen favoriserade mig och jag har ofta undrat varför. Kanske för att jag redan då hade en räv bakom varje öra och kunde räkna ut när det drog upp till storm. För min bror Sten gick det sämre. Utrustad med en enorm styrka för sin ålder och ett explosivt humör, slog han tillbaka mot personalen. Resultatet blev en placering på Östra Spång i Örkelljunga.

Av kamraterna på barnkrubban minns Stig särskilt Hugo Frohm, Günther Bull, Stig Santesson, Torsten och Margaretha Karlsson, Lisbeth Ekström och Saga Olsson. Töserna var tuffast och de organiserade en gång en rymning till Saxtorpsskogen, men fullastade med förnödenheter blev gänget snöpligt upptäckt redan i trappan.

Stämningen på Barnkrubban skiftade med vilka som jobbade. Det fanns kvinnor som var som änglar. Alva Eksten och Anny Rosvall var två sådana. Men det fanns också enligt Stig riktiga satmaror. En hade som sin specialitet att lyfta den olydige i håret och avsluta med två ordentliga lavetter. Det som barnen behövde mest var kärlek, men även ”änglarna” hade svårt att hinna med kramar.
– Det jag saknade mest var kärlek. Som barn fick jag aldrig det. Jag har aldrig hållit min fars hand. En gång kom han och hälsade på mig på barnhemmet, men han var så full, så han blev inte insläppt. Med min mor vandrade jag ibland genom stan. Målet var ofta Hotel Bristols bakgård med sina soptunnor. Ur dem plockade hon överbliven mat, la den i servetter för att äta i sitt hem, en tvättstuga i Plorren. På stan och i skolan kallades jag och mina kamrater för horungar eller fattighusungar. Våra kläder skvallrade om hemvisten. Jag och min bror önskade många gånger att få besök på barnhemmet av våra släktingar. Kanske till och med att få följa med dem hem och få uppleva familjekänsla. Det blev aldrig. Som liten påg tog jag mod till mig och gick in på Lindells konditori där min faster Signe Almqvist var föreståndare. Hon drev senare det omtalade kondiset ”Tack så gärna” på Strandvägen. Jag presenterade mig och fick följande kommentar: Jaså, det är du som är Göstas påg. Här får du ett gott choklad. Något mer blev det inte.

Det ”riktiga” fattighusets invånare deltog gärna i påsk och midsommarfirande på barnhemmet. Runt majstången kunde man se original som Ola Gross, Röe John, Otto Karlström och Geddo Gall dansa. Skrek man ”Bleckspann” till Otto blev han rasande! Barnen diktade nidvisor om de udda figurerna och Stig kommer ihåg visan om den långe magerlagde Geddo Gall, alltid iklädd en enorm slokhatt:

Upp o hoppa o slå med låren
Det är gille på fattiggåren
Geddo Gall
Har fått anfall
Liksom Per i Hagen

Om en av stadens korvförsäljare lyder versen:

Åskan mullrar och blixten slår
Korva- Jolle på torget står
Säljer korvar uti en spann
Som är kokta i diskevann

Pojkhemmet Örestrand
Stig visste tidigt att han ville bli snickare och när han var sexton år bekostade kommunen honom en tvåårig utbildning i yrket förlagd till Mölndal. Tillbaka i bostadsbristens Landskrona var han för gammal för barnhemmet. Året var 1952 och I.O.G.T. hade just bestämt sig att, genom sina loger God Vinning och Sanningshjälten (vilka namn!), starta ett inackorderingshem för pojkar på Strandvägen 105 i villa Örestrand. Stig blev erbjuden en plats och flyttade in som första gäst.

Pojkhemmet öppnades under högtidliga former den 1 november med tal av landshövding Allan Vougt. Styrelseordföranden Eric Persson guidade runt gästerna i den tyrolerliknande villan och betonade att bostaden skulle bli ett riktigt hem, ett paradis för pojkarna. Intentionen var att ingen av de tio platserna fick upptas av Landskronaynglingar, vilket man bröt mot direkt när Stig flyttade in. Även hemmasönerna Kurt Andersson, Nils Ringman och Stigs bror Sten blev gäster på Örestrand. De tillhörde alla den fria gruppen, medan andra var placerade av tvång på Örestrand.
De flesta kom utifrån, men för att bli antagna måste pojkarna först ha ordnat sig en anställning i staden. Ingen, som inte kunde sköta sig ordentlig, togs emot.

För 180 kr i månaden fick pågarna kost och logi, tvättning och lagning av sina kläder. I kosten ingick en unikabox med smörgåsar och dryck som pågarna fick med som frukost. Var och en var tvungen att redovisa sin lön för föreståndarparet Hultin, som sedan utdelade fickpengar. Familjen Arne och Ina Hultin med dottern Gärd bodde liksom några av pojkarna på andra våningen. De kom närmast från Falkenberg och hade fått syn på jobbannonsen i I.O.G.T:s tidning. Arne tog jobb på Landsverk medan Ina skötte Örestrand på heltid med hjälp av ett hembiträde.

Elvaåriga Gärd började på Borstahusens skola och det blev en prövning. Kasta sten på henne, hon är en upplänning, skrek klasskamraterna. Till och med lärarinnan mobbade henne.
Gärd minns att när hon en gång hade glömt att ta någonting med sig hemifrån, sa fröken inför hela klassen:
– Barn kan ni tänka er att Gärds föräldrar som är så duktiga på att ta hand om andras barn, inte kan se till sitt eget.

Stig fick jobb på Öresundsvarvet och blev varje morgon hämtad av sin förman på motorcykel. På egen begäran fick han Örestrands enda enkelrum. Det var oisolerat och en morgon när han vaknade hade vattnet i dricksglaset frusit till is. Eftersom han jobbade mycket övertid och redan hade sällskap med Britt, umgicks Stig inte så mycket med övriga pojkar. Att några var av en annan kaliber än han själv förstod han. Om inte förr så när stora delar av hans myntsamling försvann.
– Det gjorde mig så ont. För dyra pengar hade jag sparat ihop den under min tid i Mölndal.

Annars var det väldigt lite stök som pojkarna ställde till med. Några cykelstölder och uppbrutna automater på Artillerigatan var allt. I slutorden över hemmet har dess grannar uttalat en glädjande förvåning över hur lugnt och diskret allt hade skötts på Örestrand.
Närmsta grannar mot stadssidan var Krönleins Bryggeri och på andra hållet friherrinnan Ramel med sin utvecklingsstörda dotter Hetty och det blida hembiträdet fröken Eriksson.
Gärd kan inte minnas att pojkarna var stygga mot Hetty, där hon stod vid sin grind och tittade mellan spjälorna på sin get, som var tjudrad på Exercisfältet. Författaren och merparten av stans yngre förmågor kan istället rodna vid minnet av att vi ofta stannade hos Hetty för att fråga vad klockan var. Svaret var alltid: FEM.

Liksom flera villor på Strandvägen hade Örestrand en liten eka. Med den rodde man ut till den lilla insynsskyddade privata bryggan för att njuta av sol och bad. I trädgården var det fritt fram att plocka päron från de mest udda päronträd, planterade av förre ägaren stadsträdgårdsmästare Åke Granberg. Hobbyrum med hyvelbänk fanns i källaren och fick pojkar bildningstörst kunde den stillas vid tidningshyllan i hallen. Örestrand utmålades som ett paradis i invigningstalet och Stig kan bara hålla med.
– Jag hoppas att det finns något liknande idag för ungdomar som har fått en svår start i livet. Arne och Ina Hultin var så måna om oss. De fungerade som riktiga föräldrar för oss pågar. Men jag ville ändå ha något eget och lyckan blev fullkomlig när fastighetschefen Paul Berggren ordnade en lägenhet åt mig på Stormgatan 1A.

I takt med att placeringarna på Örestrand blev allt färre försämrades ekonomin drastiskt och den förste juli 1958 var dess saga all. Trots att den kontraktsbundna tiden inte gått ut ansökte I.O.G.T. om en förtida nedläggning som beviljades.

Under det sista året hade beläggningen endast varit 44-procentig. Med halverade intäkter var en fortsatt drift omöjlig. Hemmet häftade i skuld på 8.500 kr men lyckades sälja inventarier till Ryagården i Örkelljunga, som nu skulle öppna ett utskrivningshem för flickor på Örestrand. Dryga tusenlappen återstod sedan i brist och styrelsen hoppades på statsmakternas välvilja att täcka denna.

Hur gick det då för de 79 pojkar som varit inskrivna från hemmets start? Någon statistik finns inte, men vi kan utgå ifrån att alla inte lyckades lika bra som Stig. En historia som belyser detta berättas av Gärd Hultin:
– När jag gick på förskollärarseminariet i Västerås lussade vi ett år för internerna på stadens kriminalvårdsanstalt. Vid kaffet fick jag en klapp på axeln och någon sa högt och ljudligt ”Nämen hej Gärd, är du här?”. Internen var Sune, en av pojkarna från Örestrand. Påföljande dag blev jag inkallad till min rektor, som undrade hur jag kunde vara bekant med en fånge.

Åter ettan