|
Anna
Larsdotter Rothoff
Ett människoöde i 1800-talets Landskrona
Av Stenolof Olsson
Anna Larsdotter föddes 1826, antagligen i Häljarp, där hennes mor bodde
i ett litet fallfärdigt klinehus med lergolv. Hennes far, Lars Nilsson
var född 1785 och dog antagligen ganska ung, för Annas mor, Kerstina
Jönsdotter, som var född 1797, försörjde sig och sina barn som
barnmorska och lärarinna. D v s lärarinna var hon i så måtto, att hon
var läskunnig och lärde böndernas barn läsa. Huruvida hon kunde skriva
också är obekant. Anna Larsdotter Rothoff kom så småningom att bli
mormor till min farfar, och det är från honom och två av hans syskon
jag har fått alla uppgifter om Anna.
Anna fick säkert mycket tidigt hjälpa till att försörja familjen, och
under några år var hon piga hos en släkting, en skollärare Holmgren i
Asmundtorp, som utöver att verka som lärare också tog emot och
behandlade benbrott i sitt hem. Där lärde sig Anna en hel del om
ortopedi och kanske även annan läkekonst.
Småningom gifte hon sig med regementsskräddaren Sven Nilsson, som tog
soldatnamnet Schön och sedermera Rothoff. Om honom finns mycket att
berätta, men det får anstå till en kommande artikel. Anna och Sven fick
fyra barn, men ännu när de minsta barnen var ganska små kraschade
äktenskapet genom att Sven Rothoff tog till sig en annan kvinna.
Anna och de minsta barnen flyttade då ut till Annas mor Kerstina i
Häljarp. Där fick Anna hjälpa till med försörjningen genom att arbeta
hos bönderna. Bland annat bar hon in fisk till stan, fisk som hade
fiskats i Häljarpsån (Saxån). Eftersom det var stadens herrskapsfolk
som köpte insjöfisk, kunde hon på så sätt få många goda bitar mat
och ibland lite kläder med hem. I Häljarp bodde en häradsskrivare, som
Anna löpte ärenden åt. Då gick hon ända in till Malmö med bud till
länskansliet, och hon gick då barfota.
När Annas mor dog 1878, såldes det fallfärdiga huset, som låg i
vägskälet där vägen grenar sig till Tofta. Pengarna hon fick för
huset räckte till ett par kängor till yngsta barnet, Albert. Anna
flyttade in till Landskrona. Där försörjde hon sig med att arbeta i
stadens planteringar. Hon var i rörelse från tidigt till sent, och
enligt farfars utsago alltid vid glatt humör.
Annas dotter Carolina, näst yngsta barnet och född 1855, gifte sig
småningom med skeppstimmermannen Sven Olsson. Carolina hade gått i skola
i sex veckor, men lärde sig läsa, skriva och räkna av sin man. Sedan
öppnade hon affär. Det var ett litet hökeri som låg på Salpetergatan.
När hennes familj efterhand blev större, Sven och Carolina fick sju
barn, hjälpte Anna till hemma hos dem. Till att börja med bodde hon kvar
i sin egen lägenhet. Hon kom att betyda väldigt mycket för sina
barnbarn, inte minst för Sigfrid, som har berättat, att för honom
betydde mormor allt. En tid bodde han hemma hos henne och följde med
henne hem om kvällarna. En vinterkväll då det var svår snöstorm hade
hon gått hem utan Sigfrid, som blev helt förtvivlad för att hon var
försvunnen. Han kunde inte få någon ro och i ett obevakat ögonblick
försvann han utan att ta på några ytterkläder. Ingen visste var han
hade blivit av, så hans far gick till Anna för att fråga efter honom,
och där var han naturligtvis. Lille Sigfrid var så fästad vid sin
mormor, att ingenting kunde hålla honom borta från henne.
Småningom flyttade hon också in i ett litet rum i bostaden, som låg i
samma hus som hökeriet. Då ville de små barnbarnen bo inne hos henne,
så många som överhuvudtaget kunde. Som farfar sade, hon var verkligen
deras goda ängel.
Anna hade, som sagt, lärt sig en del om hur man botar vissa sjukdomar.
Hon var något av vad man brukar kalla, "klok gumma". Hon hade
en lavemangspruta bestående av en stor oxblåsa med pip. Den fylldes med
havrevälling, och den lär ha varit i ganska flitigt bruk. Så hade hon
"kräfsastena" (den platta, halvklotformiga bildning som finns
på båda sidor om magsäcken hos flodkräftan) att plocka ut smuts ur
ögonen med. Enligt dotterdottern Helga förvarades de i "kräftepåsen",
en tygpåse som var "så förtummad och så smord och så rälig
så!" Kräftstenarna användes så, att om man hade något skräp i
ögat som man inte kunde få ut på annat sätt, så stoppade man in en
kräftsten under ögonlocket och körde runt. När man så plockade ut
kräftstenen, följde skräpet med. Anna brukade också "skriva
bort" revormar (en förr vanligt förekommande svamphudsjukdom som
mestadels barn led av) med en nål. Det var en ganska grov knappnål, som
hon förde längs utslagen. Hon tillverkade också snoddar av garn. Medan
hon höll på med det läste hon någon ramsa. Banden använde hon sedan
att binda om magen på de klienter som hade magåkommor. Farfar och hans
syskon var naturligtvis nyfikna på behandlingen och lyckades vid något
tillfälle tjuvkika på behandlingen ifråga. Fruarna som kom fick blotta
magen och sedan utförde Anna massage genom att från ryggen och fram
trycka hårt med händerna. Under behandlingen läste hon samma ramsor som
när hon tillverkade banden. Barnen frågade vad hon läste, men det fick
de naturligtvis inte veta. Då menade de att de hade hört vad hon sade,
och när hon ville veta vad de hade hört, så påstod de att hon läste
så här: "Hjälper det, så hjälper det. Hjälper det inte, så
hjälper det inte". Då kunde Anna inte låta bli att skratta men
hötte på samma gång mot dem och låtsades att hon skulle slå dem.
När barnbarnen blev skolsjuka med låtsad huvudvärk strök hon tre
svavelstickor och drog dem tre gånger avigt och tre gånger rätt om
huvudet, ty hon påstod att de "råkat ut för något". Sedan
hade de små patienterna rätt att vara friska igen, men så hade de
blivit lediga från skolan någon timma. Bara själva osen från
svavelstickorna var säkert tillräcklig för att driva bort eventuella
onda andar.
Anna Rothoff kunde dra rätt lemmar som kommit ur led. Farfar berättar om
en gång, då det kom in en bagaredräng i hans mors affär, som då låg
i källaren till ett hus på Fabriksgatan. Han visade fram en svullen
tumme. Den var stukad eller ur led. Anna stod innanför disken. Hon bad
att få se på tummen, och det fick hon. Då fattade hon stadigt tag om
tummen och ögonblicket efter låg bagaredrängen på knä på andra sidan
disken och skrek. Men det dröjde inte länge förrän han var på fötter
igen med tummen rätt. Om bagaren tackade är obekant, men han skrek:
"Det var en satans käring så kvick!"
Annas lilla "mottagning" sågs inte med blida ögon av
svärsonen Sven Olsson. När han en dag kom hem från arbetet stod det
några rullebörar utanför huset. Det var fiskargummor från Borstahusen
som var och sökte bot för sina revormar. När han fick veta vad det var
frågan om , förbjöd han all vidare trafik. Han tyckte att det där var
bara vidskeplighet, och sådant skulle man inte syssla med.
Anna, som nog hade fått en 25-öring då och då för sina tjänster,
miste en liten förtjänst, men när husets herre hade sagt ifrån, så
fanns det ingenting att göra åt den saken.
Som så många andra vid den tiden var Anna övertygad om att det fanns
spöken, och hon berättade gärna spökhistorier för sina barnbarn, så
att även de blev övertygade om spökenas existens. Farfar berättade om
ett tillfälle när hon bodde i en gammal gård vid Stora Norregatan.
Farfar bodde vid tillfället hos henne och en natt behövde hon gå till
dass, vilket låg omkring 25 meter från bostaden. Anna väckte min
farfar, för hon vågade inte gå ensam, trots att hon i vanliga fall var
en kavat och modig kvinna. När de var på väg tillbaka från dasset gav
hon till ett stönande och genomfors av en rysning. Hon sade ingenting
förrän morgonen efter. Det ansågs nämligen vara farligt att säga
något på natten.
"Vet du vad vi mötte? Såg du något?"
"Nej."
"Jo, vi mötte tre huvudlösa gubbar!"
Farfar var den gången 7 år gammal, så det är inte underligt att han
var mörkrädd ganska långt fram i tiden.
När Anna blev äldre och hade svårt att klara sig själv flyttade hon
till ålderdomshemmet, men där trivdes hon aldrig. En dag när svärsonen
Sven Olsson hade gått för att hälsa på henne kom han hem med henne
igen. Som han var en ganska fåordig man, yttrade han bara: – "Hon
ska min själ inte ligga där! Hon ska va hos oss!" Och så blev det.
Anna Larsdotter Rothoff avled 1913 vid en ålder av 87 år.
Ungdomsår
i Landskrona och hundår till sjöss
av Nisse
Nielsen
Det kanske är tid att sätta sig ner för att skriva ner sina
minnen. Man börjar komma till åren och rätt vad det är har man
kanske glömt allt...
Det hela började i London dit mina föräldrar kom omkring 1912. Far,
Carl Nielsen, var född i Århus i Danmark 1885 och skulle göra sin gesällutbildning
som frisör. På den tiden skulle man praktisera sitt yrke på vitt
skilda platser för att vidga sitt kunnande och få erfarenhet. Han hade
tidigare arbetat både i Tyskland och Frankrike och när nu hans bror,
som bodde i London, skrev och talade om att där fanns gott om
kvalificerade arbeten åkte han dit.
Min mor Ellen var nog ganska företagsam för sin tid. Hon ville se sig
om i världen och eftersom hon hade kusiner på sin mors sida – Harry,
Hugo och Georg Persson – som alla var skeppsredare, fick hon följa
med på en av deras båtar till London för att hälsa på släktingar.
Här i London träffades mina föräldrar och här föddes jag 1914. Jag
var internationell redan från början. Hade inte första världskriget
börjat hade jag förmodligen varit engelsman idag. Mina föräldrar var
oroliga för vad kriget kunde leda till, så vi flyttade till Sverige
1916.
Far satte upp en frisersalong i Landskrona. Vi bodde på Regeringsgatan,
mitt emot Pannekakedammen – som jag lyckades ramla i flera gånger! Första
gången gick jag ut på nyis, föll igenom och flöt upp under den gamla
tjocka isen. En gammal före detta hamnarbetare drog upp mig med en båtshake.
Men så småningom lärde jag mig att vara lite försiktigare och fick
lov att åka skridsko på isen.
Jag började skolan på Småskoleseminariet när jag var sju år och
gick där i tre år. Sedan gick jag på det sexåriga läroverket. Något
större ljus var jag förstås inte, men jag hankade mig fram till
realexamen. Det fanns så mycket annat som var trevligare än skolan.
Det var roligare att spela fotboll eller leka nere vid hamnen. Vi hade
en klubb, fyra kamrater och jag, och träffades en gång i veckan. Vi
kallade den "Systerkakeklubben" eftersom vi alltid åt
systerkaka på våra möten.
Medlemmar i klubben var Bror Schultz, Ebbe Tell, Sture Eliasson och
Sture Berglund och så jag förstås. Bror var klassens ljus, tog
studenten och blev sedan advokat i Jönköping och så vitt jag vet
lever han än. Ebbe blev polis och avancerade bra inom poliskåren. För
en del år sedan åkte han till Kanarieöarna men planet störtade och
han omkom tillsammans med ganska många andra. Sture Eliasson blev också
polis. Sist jag såg honom var under kriget då jag låg stationerad i
Malmö. Sture Berglund tog studenten och blev kamrer på Sockerbolaget.
Vi hade till och med en egen lokal i Sparbankens hus vid Rådhustorget.
Det var Brors far som var direktör i banken som hjälpte oss till den.
Vi var mycket aktiva! Vi campade, spelade fotboll, seglade i hamnen och
däromkring och hade en massa andra aktiviteter för oss, men ingenting
som gav oss bättre betyg.
Under de första åren på läroverket var vi bara pojkar i klassen. Först
på femte året fick vi flickor som skolkamrater. En av dessa var Martha
Pettersson. Hon blev med tiden min hustru och mina söners mor.
År 1929 arrangerades en stor utställning i Landskrona, Hantverksutställningen.
Den var ovanlig såtillvida att den gick med rejäl vinst. Där fick jag
och många av mina kamrater jobb. Tillsammans med två andra hade jag
hand om garderoben. Vi skötte den alldeles själva, redovisade och lämnade
över kassan till en äldre skolkamrat. Nåja, det mesta av kassan! Vi
brukade fuska lite genom att hänga två rockar på samma krok, men bara
redovisa för en.
När utställningen pågick kom ett spanskt fotbollslag till Landskrona.
Det var ett mycket känt lag och målvakten som hette Zamora påstods
vara världens bästa. Det är klart att vi alla ville se matchen, men
vi hade ju garderoben att sköta. Jag hade eftermiddags- och kvällspasset
och matchen skulle för ovanlighetens skull spelas på kvällen.
Vanligen spelades matcherna klockan halv två. Sture Eliasson trodde att
matchen skulle spelas på eftermiddagen som vanligt och blev glad när
jag föreslog att vi skulle byta arbetspass. När han kom för att lösa
av mig på eftermiddagen hade han kommit underfund med att han skulle
missa matchen och var riktigt ilsken. Sture var en stor och stöddig
kille så jag fick springa därifrån. Men han var ju snäll också och
kom över det hela ganska snart.
En av mina kamraters lillebror ställde vi utanför toaletterna för att
ta betalt, trots att det egentligen var gratis. Vi fick in en hel del
pengar på det! Ganska oskyldigt med dagens mått mätt. Marthas väninnor
stod i glasskiosken. När man gick dit för att köpa en tjugofemöresglass
lämnade vi femtio öre och fick två tjugofemöringar tillbaks – plus
glassen förstås. Men som sagt, utställningen gick med vinst ändå.
När utställningen var slut festades alla som arbetat med den av med en
rejäl middag på Strandpaviljongen. Det var mat i mängder och sprit för
alla vuxna, alltså inte för oss pojkar. Mot slutet blev vi vittne till
ett våldsamt slagsmål utanför restaurangen. Vi rusade in och fick tag
på Jonny Friberg som varit utkastare på utställningen. Han var boxare
och Landskronas tungviktsmästare. Han kom ut och började skilja slagskämparna
åt. Plötsligt klippte en ilsken dansk till honom över huvudet med en
stång. Jonny tuppade av en stund. När han kvicknade till var han helt
vild. Det behövdes flera man för att hindra honom att slå den nu
vettskrämde dansken helt fördärvad.
Läsåret innan hade jag kuggats i tyska och fick läsa upp det under
sommaren. Det gick bra och jag kunde själv betala lektionerna med vad
jag tjänat på utställningen. Efter detta hade jag bara ett år kvar i
skolan och tog realen i juni 1930.
s/s ELSI
Två veckor efter att jag tagit realexamen mönstrade jag ut på
min första båt, s/s Elsi. Det var klart att det var roligt att få
jobb, men det var inte lika skoj att åka hemifrån. Jag hade haft sällskap
med Martha i över ett år och var mycket förälskad. Det var inte lätt
att resa – men man var ju tvungen.
Min första lön var på 45 kronor i månaden. Man fick fem kronor i förskott
på lönen när man mönstrade på för att kunna köpa sin egen
halmmadrass. Lakan och andra sängkläder var det aldrig tal om. Man
hade bara halmmadrassen och en enkel filt som man själv tagit med sig
ombord. Man skulle också ha med sig egen kniv, gaffel, blecktallrik och
mugg.
Vi gick så kallade fyra-, fem- och sexvakter. Från midnatt var första
vakten till 4 på morgonen, nästa från 4 till 8, sedan från 8 till
13, nästa från 13 till 19 och slutligen från 19 till midnatt. Från
midnatt till 8 på morgonen gjordes normalt inga andra arbeten förutom
rortörn och utkik, medan man på alla andra vakter utförde normalt
underhållsarbete förutom att stå till rors. Redaren tog alla tillfällen
att slippa betala övertidsersättning genom att kalla arbetet man
gjorde "nödvändigt för fartygets säkerhet". Då utgick
ingen som helst ersättning. Och i princip kunde ju allt arbete kallas nödvändigt
för fartygets säkerhet, till och med att skrubba däck!
Jag tålde inte sjön alls och var sjösjuk för det mesta. Jag minns en
gång, det var lördag, vi gick ut från Ystad i barlast. Vi hade haft
bruna bönor med fläsk till middag och jag låg efteråt och skrubbade
trädurkarna. Det blev en jäkla sättning och jag blev så sjösjuk att
jag måste ut och spy hela tiden – jag spydde bruna bönor hela dagen!
Efter det tålde jag varken se eller lukta bruna bönor på tio år.
Första resan gick till Arendal i Norge där vi lossade kol. Där fick
jag som jungman gå vaktman, ett jobb jag inte tyckte om. Man började
klockan sju på kvällen och arbetade till sju nästa morgon. Man hade
inget riktigt att göra utan skulle bara gå vakt. Uppe vid skorstenen på
gretingarna var det varmt och gott. Där satte jag mig på en låda och
sen somnade jag. Ibland, när styrman kom ombord efter att varit i land,
letade han reda på mig. Han brukade då sparka undan lådan jag satt på,
men det var inte alltid man vaknade ens då. Så nog sov man gott på
sin vakt!
Vid ett tillfälle då jag gick vaktman kom eldarna ombord fulla. De
hade tre "bums" med sig ombord. Dessa gömde de under kojerna
i skansen, de skulle följa med till nästa hamn som fripassagerare. Jag
visste inte hur jag skulle göra, men varskodde förstestyrman Uno
Liljefors, en stor och stöddig man. Han gick fram till skansen och drog
fram bumsen. När de gjorde motstånd klådde han upp dem innan han slängde
dem i land. Eldarna var ganska glada efteråt för de ville ju inte
heller ha bumsen ombord, de var ju bara fyllekamrater och inte vänner.
Vi lastade aldrig annat än kol och nästan alltid i Gdynia. Det var
samma år som det var kolstrejk i England och det var en väldig trafik
på Polen. Gdynia var bara en liten fiskeby när vi först kom dit, men
växte snabbt upp till en riktigt stor stad. De flesta lasterna gick
till olika platser i Norge. En resa gick till Gent i Belgien och då
tyckte jag att det var en riktig långresa.
Det är klart att det blev en väldig omställning för mig att komma
hemifrån. Arbetstiderna var ju ganska dryga. Men det gick i alla fall rätt
så bra. Jag stannade ombord till mitten av december, mönstrade av på
Landskrona redd och firade jul hemma.
m/s ORVAR
I slutet av januari mönstrade jag på en tremastad slätskonare
från Viken – Orvar. Skepparen var från Viken och hette Ingelberg.
Besättningen bestod av en bästeman, fyra man i skansen och en kock.
Skansen var väldigt trång, där fanns fyra kojer, varje koj med ett
litet hål man kröp in i. Detta för att man inte skulle trilla ut när
det rullade. Förmasten stod mitt i bordet och det fanns smala bänkar på
varje sida om bordet. Vi hade också var sitt litet klädskåp i gången.
Det var väldigt trångt, men det gick att bo så med. Kabyssen hade en
vedspis och plats för en man att stå upp. Maten tyckte vi om, kanske på
grund av att man alltid var hungrig.
Ombord fanns inga som helst sanitära faciliteter. Det fanns inte ens
ett tvättställ. Man fick hiva upp en pyts vatten från utsidan när
man skulle vaska sig. Färskvattentanken var så liten att vattnet bara
fick användas till att dricka och laga mat i. Sina naturbehov fick man
göra på en skyffel och sedan hiva det överbord. Många båtar hade
samma standard och man tänkte inte så mycket på det.
Första resan gick med gödning från Landskrona till Gotland. I Hanöbukten
råkade vi ut för ett förfärligt oväder. Det blev full storm,
temperaturen var under fryspunkten och vi blev helt nedisade. Vi fick bärga
alla seglen. Jag minns att jag var uppe med en lättmatros för att ta
toppseglen. Det var för jäkligt som hon rullade! Ibland när man
tittade ner hängde man långt ute över vattnet, det var nog inte
mycket nytta jag gjorde där uppe. På natten när vi hade vakt styrde
skepparen och bästemannen själva, vi fick sätta oss i kabyssen. Efter
en timma blåste skepparen i sin pipa och kallade in oss. Vi måste gå
och purra frivakten som låg och sov i skansen. Överspolningarna var så
kraftiga att han var rädd att skansen skulle gå överbord. Skutan
sprang läck under ovädret. Den maskindrivna länspumpen strejkade, så
vi blev tvungna att pumpa med handpumpen nere på däck. Vi fick stå i
vatten och pumpa och till sist var allting vått. Våra sista par
strumpor tog vi inte på oss utan stod barfota. Det var kallt men man
var ju ung då och tålde sådana saker.
Efter tre dygn mojnade det. Den enda radio som fanns ombord var en liten
batteriradio. Vi kunde höra att man efterlyste oss men vi hade ingen möjlighet
att ta kontakt med land eller andra fartyg.
Bästemannen var en stor kraftig kille med stor mustasch. Han snusade
mycket och var väldigt snål. När vi låg i hamn och hade
stuveriarbetare ombord som bjöd på snus, kunde han lägga in sex-sju
tummar fulla. Sedan gick han upp på däck, tog ut det mesta snuset och
lade i sin dosa för att användas senare. Bjöd på det gjorde han väl
förstås inte!
Vi gick bara på Östersjön med den här skutan. Vi hade olika laster,
men mest trälaster. Dessa tyckte vi om, det var rent och snyggt och
luktade gott. Vi trivdes också vid sågverken. Här fick vi små
plankbitar gratis som vi använde till att elda med i kabyssen. Vi hämtade
dem med vår jolle i land. En gång stod jag i jollen och langade upp
plankbitar till en kamrat på däck. Han missade och skrek ner till mig
att "se upp". Det gjorde jag och fick plankan rätt över näsroten.
Den slog hål på näsan och det blödde mycket. Jag fick cykla upp till
distriktssköterskan som satte på ett plåster. Det borde egentligen
sys, men eftersom läkaren inte var där fick det räcka med ett plåster.
När jag väl kommit ombord igen svullnade ögonen upp så att jag inte
kunde se på två dagar.
En gång efter att vi lossat i Limhamn skulle vi gå upp till
Kopparverkshamnen i Helsingborg. Skepparen lovade oss fritt i
Helsingborg så att vi kunde åka hem. På väg upp fick vi en väldig
tjocka. Jag stod till rors och skepparen höll på att arbeta med något
i gången ner till salongen. Resten av besättningen var nere i
lastrummet och gjorde fint för nästa last. Då kom bästemannen upp på
däck, tittade föröver och sprang sedan akteröver, skrikande "Vi
har ett vitt hus rakt framför klyvarbommen". Vi hade gått på en
sandbank utanför Ålabodarna. Jag tyckte nog hon hade styrt väldigt
bra, jag hade inte behövt röra rodret på länge.
Vi som skulle få fritt när vi kom fram till Helsingborg! Efter en
timmas tid lyckades vi få loss henne genom att alla sprang från sida
till sida och skiftade över bommarna samtidigt som vi hela tiden körde
full back. Vi kom fram till Helsingborg bara en timma försenade och
fick den utlovade ledigheten.
I mitten av december kom vi till Stockholm. Då var seglationen slut,
skutan lades upp och alla fick mönstra av. Jag var den ende som hade
varit ombord hela seglationen och fick därför fri resa hem till
Landskrona. Jag hade varit ombord i ungefär elva månader och fattades
nu bara en månad på segelfartyg för att komma in på Sjöbefälsskolan
– förargligt!
Jag fick i alla fall jul och nyår hemma även det här året. Det var dåliga
tider och jag hade svårt att komma ut på sjön igen. Jag erbjöds ett
slags arbetslöshetsunderstöd av kommunen mot att jag läste till andre
klass skeppare. Kursen hölls på Folkets hus i Landskrona med lärare
från Navigationsskolan i Malmö.
En dag träffade jag en gammal skolkamrat, Dale. Han gick klädd i
tropikhjälm och vit kostym. Han var några år äldre än jag men vi
hade varit goda kompisar hela skoltiden. Han var fosterbarn till en
rektor och hade det ganska gott ställt. Dale var liten, mycket kraftig,
stark som en björn och mycket blond. Redan som grabb var han en äventyrare
och förblev sådan hela livet. Han gick till sjöss strax efter realen,
bland annat på det belgiska skolfartyget Avenir. Han hade även arbetat
några år i Argentina. Vi hade inte setts på flera år och hade mycket
att prata om. Det var naturligtvis som vanligt mest Dale som pratade och
berättade. Det där med tropikhjälmen visade sig vara mest på skoj. Nästa
dag kom han iklädd blåställ, körande en kärra gödsel - han skulle
hjälpa till i sin fars trädgård.
Dale och två andra av mina skolkamrater, Lindblom och Morin, beslöt
sig senare för att segla till Persien för att arbeta vid järnvägen där.
Det sades att man fick mycket bra betalt. De skaffade en liten segelbåt
och blev även sponsrade av Landskrona Posten mot att de skrev om resan.
Första anhalten på resan var Halmstad där de skulle proviantera. Här
kom polisen och tog Dale. Han var instämd i ett faderskapsmål och fick
åka tillbaka till Landskrona. Väl hemma sökte han upp flickans fader,
bjöd honom på Hotel Bristol och fick honom att skriva på ett papper
att han tagit emot 100 kronor som ersättning, allt för allt. Dagen
efter gick Dale till barnavårdskvinnan och visade upp pappret. Hon förklarade
att det var ogiltigt och det begrep ju Dale med. Men man kunde inte hålla
honom kvar utan att först gå till rätten med ärendet. Så Dale
menade att han kunde fortsätta sin seglats. Under tiden hade Lindbloms
far dött och det visade sig att han efterlämnat en hel del pengar.
Resan gick vidare till Antwerpen. Här slog de runt och festade upp hela
arvet. Nu återstod bara att försöka arbeta sig hem igen. För Dale
och Morin gick detta lätt eftersom de varit till sjöss tidigare.
Lindblom vågade inte och blev kvar i Antwerpen.
Jag träffade Dale igen under kriget då jag låg i Helsingborg. Dale
var en underhållande berättare och kunde hålla på i timtal. Bland
annat berättade han att båten han var på hade en väldigt dålig besättning.
En dag hade han blivit riktigt förbannad och slagit ner allesammans.
Jag tog det hela med en nypa salt, allt han berättade var ju inte
alltid helt sant. Men senare kom hans fartygschef ombord och bekräftade
Dales historia.
Nästa gång jag såg honom var då jag var ombord i Allan. Vi var på väg
ut från Danzig och jag såg då Dale på en båt på redden. De höll på
att hiva upp ankaret och Dale var på backen. Han viftade så energiskt
åt mig att han tappade balansen och föll i sjön. Jag vet inte vad som
hände honom senare i livet, men har genom hörsägen förstått att det
inte gick så bra. Han hade många goda sidor, var alltid glad, positiv
och trevlig. Men han var ju en äventyrare och hade svårt att inordna
sig i det vardagliga livet.
s/s KARLSVIK
I maj månad 1932 mönstrade jag på s/s Karlsvik från Norrköping.
Hon hade legat upplagd vid Gråen tillsammans med ett tjugotal andra båtar.
De låg i två- och tredubbla led och hade legat där i långa tider, en
del i flera år. Alla båtar som låg upplagda vid Gråen blev fulla av
råttor – så även Karlsvik. Överallt ombord fanns det råttor. På
första resan skulle vi gå till Leningrad för att lasta pappersved. Här
fick vi först lägga till vid några spannmålsmagasin. Här hoppade
alla råttorna iland. Det var verkligen skönt att bli av med dem!
Skeppare ombord var en riktig "bonnaskeppare", han var från
Lund. Förste styrman var ett råskinn från segelskutornas tid. En kort
och kraftig karl, men han var rejäl och jag tyckte mycket om honom. Vi
var flera från Landskrona, bland annat en skolkamrat från tiden på läroverket.
Flera gamla fyllon fanns också ombord.
Skepparen var en snål rackare. Hade man problem med tänderna stod
rederiet för eventuella utdragningar, inga lagningar. Vid ett tillfälle
var jag tvungen att uppsöka en tandläkare. Skepparen utrustade mig med
ett brev att lämna till denne. Det var kanske inte meningen att jag
skulle få reda på innehållet. Han upplyste nämligen tandläkaren om
att fixa tandutdragningen, men till den lägre taxan. Det vill säga
utan bedövning. Därmed skulle rederiet tjäna två kronor! Skepparen
visste att utdragning med bedövning kostade hela fem kronor mot mer
rimliga tre utan bedövning. Tandläkaren reagerade på snålheten och
fixade det hela med bedövning.
Efter att vi lastat timmer i Leningrad gick vi till England där vi
lossade. Inalles gjorde vi sju sådana resor. Vid en av dessa råkade
min hyttkamrat, Georg "Jojje" Persson ut för en olycka då vi
varit inne i Malmö för att proviantera inför en Englandstur. Vi höll
på att arbeta med förtöjningsvajrarna. Jojje uppmärksammade inte att
han stod i en vajerbukt och att vajern höll på att tajtas kring hans
ben. Han satt fast i vajern och följde denna tre varv runt nocken innan
foten slets av. Det var ruggigt att se den avslitna foten stå för sig
själv på däcket. Jojje hamnade på lasarettet. Det visade sig att
benet gått av strax under knäleden. Denna hade klarat sig helt och
gjorde att han senare kunde använda protes. Han kom naturligtvis inte
till sjöss mer utan blev skomakare i Landskrona. Jag brukade alltid när
jag var hemma i Landskrona gå dit för att få mina skor vidgjorda och
för att prata en stund om gamla minnen.
Efter de sju resorna gick vi till Göteborg där båten lades upp. Detta
var i mitten av december och jag reste hem till Landskrona för att fira
jul och nyår. Så blev det nu inte, men det är ju en annan historia.
Råga
Hörstad i våra hjärtan
av Sven Munke
Öster om Landskrona ligger kommundelen Asmundtorps socken. I denna ingår
Råga Hörstad med bybebyggelse och ett stort jordbruksområde. Totalt
finns det i Råga Hörstad ett tiotal gårdar, varav tre är kyrkohemman.
Marken växlar från styv lerjord till lätt sandjord. Den största
jordbruksfastigheten inom området är kyrkägda Rotehög, som fått sitt
namn efter en på egendomen belägen ättehög Röda Högen troligen från
bronsåldern.
Råga Hörstad har en lång historia bakom sig och förmodligen har området
varit bebott mycket längre än Asmundtorp. Visserligen omtalas inte
namnet Råga Hörstad förrän i början av 1400-talet medan Asmundtorp
finns nämnt i protokoll från 1100-talet. Fornfynd, som hittats i Råga Hörstad
berättar om bosättningar redan på 1000-talet f. Kr. De första fynden
kom i dagen när järnvägslinjen Landskrona-Eslöv startade i början av
1860-talet. Då hittades vid egendomen Lilla Gullet ett stort antal
lerurnor innehållande benrester. Likbränning eller s.k. kremering infördes
i Norden i mitten av bronsåldern alltså ca 1000 år f. Kr. och ersatte då
det tidigare sättet att begrava döda i gravhögar. De vid järnvägsbygget
framgrävda urnorna togs dock aldrig omhand och finns alltså inte
bevarade, tyvärr.
År 1937 gjordes vissa utgrävningar i ett grustag vid nuvarande Hildero,
som visade att en gammal bosättning funnits där vid vår tideräknings början.
Men det största fyndet gjordes så sent som 1965 vid en sandtäkt på
egendomen Ellenholm. Här upptäcktes ett gravfält med ca 35 gravar från
500-talet d.v.s. från yngre järnåldern. Vapen och husgeråd fanns
bevarade och togs omhand. Det är möjligt att gravområdet var större,
men ytterligare utgrävningar i närområden utöver täktområdet gjordes
inte. Fynd visar att Råga Hörstad haft samlad bebyggelse långt tillbaka
i tiden och själva bykärnan finns kvar. I Råga Hörstad by finns idag
ett drygt 20-tal bostadshus och i själva byn bor ett 60-tal personer som
slår vakt om bygemenskapen.
En livlig och levande by
Under 1900-talets första hälft sjöd Råga Hörstad by av liv och rörelse.
Då fanns en lanthandel av den gamla sorten, ett bageri och en smedja, som
servade traktens många hästar och så hade byn en egen skola. Allt detta
är borta nu, men jag har minnen från 1920 och 30-talen från denna epok.
Smedjan innehades av smedmästare Olof Olsson Ahlström. Han var född
1866 och avled 1950 och drev sin smedja långt upp i åren. Hästarna
skulle naturligtvis skos då och då och just detta hantverk var
huvudsysselsättning för smed Ahlström, men han kunde smida också på
gammeldags vis och utföra andra tjänster.
Det fanns också som nämnts en lanthandel i byn. Det var en spännande värld
för en grabb från stan att besöka. Här fanns förutom alla dagligvaror
också hästpiskor, diverse seldon och kreaturs tjuder som hängde i taket
samt diverse handredskap såsom bethackor och liknande. Framme vid disken
stod en stor silltunna med islandssill. Och så såldes fotogen, som spred
en säregen lukt i butiken. Många hushåll hade på 1920-talet ännu inte
fått sina hus elektrifierade, utan använde fotogenlampor eller
karbidlyktor. Lanthandeln drevs under 20-talet av en landskronahandlare
som hette Lars Lindvall. Han hade huvudaffären på Östergatan samt
filialer i Örja och Råga Hörstad. Varje vardagsmorgon kom han med sin
paketlastbil av märket Ford medförande varor och butiksbiträde till
byn. Handlare Emil Nilsson var den siste innehavaren av butiken i Råga Hörstad.
Han drev affären i drygt 40 år.
Det fanns ett bageri i Råga Hörstad och en tid hette bagaren Petter Göransson.
Han blev något av en rikskändis efter krigsutbrottet 1940 då det blev så
gott som stopp för bensinen. Petter Göransson servade sina kunder
medelst sin brödbil, men utan bensin gick det inte att klara detta.
Eftersom Göransson var en praktisk man löste han problemet genom att
montera ned vindrutan samt inköpa en häst och spänna den för bilen.
Bilden av det ekipaget återfanns sedan i tidningar över hela landet. Göransson
sadlade sedermera om och drev en lanthandel i Norra Möinge och hade också
tid att vara en populär auktionsutropare på bondauktioner.
Skola under 75 år
Under 1865 uppmanade folkskoleinspektören församlingen att lösa
skolfrågan. Skolan i Asmundtorp hade vid denna tid drygt 150 elever och
endast en lärare. Socknen beslöt därefter att skolor skulle anordnas i
Norra Möinge och Råga Hörstad. I den sistnämnda byn inköptes en äldre
fastighet för det ändamålet till ett pris av 2500 riksdaler. Men redan
efter 3 år byttes denna ut mot en nybyggd skola av mera lämplig
funktion. Det fanns då 62 skolpliktiga barn i Råga Hörstad. Skolans förste
lärare blev Nils Thuresson, son till skolläraren i Rönneberga.
Thuresson flyttade sedan till Tofta, där han utförde sin lärartjänst
under flera decennier. Siste läraren i Råga Hörstad hette Edmund
Hagberg. Han började 1905 och stannade på sin post till sin pensionering
1941. Samma år blev skolan i Råga Hörstad nedlagd efter att ha drivits
i 75 år och byns barn fick sin skolgång förlagd till Asmundtorp.
En indragning av en skola brukar vara början till slutet för ett samhälle,
det finns det många exempel på. Indragning av skolan i Råga Hörstad
var aktuell redan på 1880-talet. Församlingen hade tagit beslutet och ärendet
avgjordes till slut av högsta instans och skolan fick vara kvar tack vare
några av de starka byborna. Efter nedläggningen 1941 togs skollokalerna
i anspråk för Finlandsbarnen som Sverige tog emot efter det finska
vinterkriget. Totalt tog Sverige emot 60 000 finska barn och dåvarande
Asmundtorps kommun tog sin del av ansvaret.
Tåg kolliderade i Råga Hörstad
Framdragandet av järnvägen Landskrona-Eslöv var naturligtvis en
stor händelse för bygden. Asmundtorp blev plötsligt upphöjt till
stationssamhälle med allt vad det förde med sig och hela bygden blommade
upp. En av de mest pådrivande krafterna för järnvägsprojektet var
bonden och nämndemannen Nils Pålsson på Råga Hörstad nr 8. Han var
styrelseledamot i järnvägsbolaget och erbjöd att ställa mark till förfogande
på sina egendomar nr 8, Lilla Gullet och nuvarande Ellenholm. Detta
erbjudande mottogs av bolaget med tacksamhet och Pålsson erbjöds en egen
hållplats på banan, vilket han dock avböjde på det bestämdaste.
Att järnvägen fick stor betydelse för bygden visade sig snabbt. Visst hände
det att något lösgående kreatur vid något tillfälle blev påkört av
tåget men någon större olycka inträffade inte förrän ca 35 år efter
banans öppnande. Då kolliderade två tågsätt med varandra den 29
september 1898. Olyckan inträffade ungefär vid mitten av den nuvarande
Lilla Hörstadsvägen, där järnvägen hade sitt grustag. Ett tågsätt på
väg med grus kolliderade då med det ordinarie persontåget. Anledningen
till olyckan var att banvakten glömt att lägga om växeln. Lokomotiven möttes
och enligt ett vittne stod de rakt upp mot varandra som ett par stridande
hingstar. Lyckligtvis skadades ingen allvarligt, men händelsen drog många
nyfikna till platsen.
Byn brändes
Under det s.k. skånska kriget 1675-79 blev Råga Hörstad by bränd
och jämnad med marken av Karl XI. Så skedde även med andra byar runt om
Landskrona. Det talas om ett 20-tal i landskronatrakten, som rönte samma
öde som Råga Hörstad. Anledningen lär ha varit att Karl XI ville förhindra
försörjningen av de danska trupperna som intagit Landskrona med slottet.
Landskrona var som bekant ockuperat i 3 år, 1676-79, och själva slottet
föll i augusti 1676 och blev sedan besatt av de danska trupperna. Efter
krigsåren började de skånska byarna byggas upp på nytt och en av
tillskyndarna till detta var Skånes generalguvernör Rutger von Ascheberg.
Råga Hörstad by har inte undgått några större förändringar under de
senaste hundra åren. Byn har visserligen förlorat skola, affär, smedja
och bageri och någon större nybebyggelse har inte tillkommit, med
undantag av några villor som byggdes efter vägomläggningen av väg 17.
Genom den senare försvann den tidigare genomfarten på bygatan.
Vid tiden före första världskriget var byns befolkning sysselsatt med
daglönearbete hos bönder och trädgårdsmästare under vår och sommar.
På hösten arbetade en del vid råsockerfabriken Säbyholm. En äldre
bybo berättade för många år sedan om hur sockerbruksarbetarna måste
stiga upp klockan tre på morgnarna och sedan ta sig till bruket till
fots. Cykel var det få som ägde och vägarna var för övrigt ofarbara för
cykelåkning på grund av att betskjutsarna förvandlat dessa till lervälling.
Arbetet på bruket började klockan sex, så det gällde att vara ute i
tid.
Till byns hus hörde små marker, där man odlade morötter till försäljning
och potatis och kålrötter för eget bruk. Höns och hushållsgris hade
man också för eget behov. Sammanhållningen inom byn hade alltid varit
god och det visade sig ha stor betydelse när byskolan hotades av nedläggning
i slutet av 1800-talet. Bybor och lantbrukare protesterade, och skolan
fick bli kvar. I nutid enades byborna om att man skulle få bort den störande
uppställningen av bussar och resultatet blev att busstationen försvann
till en lämpligare plats. Idag kämpar byborna för att få en kommunal
lekplats till de yngre barnen.
Gårdarna
Inom Råga Hörstad finns ett tiotal lantbruk, varav kyrkan står som
ägare till tre. Utöver gårdarna finns dessutom några trädgårdsmästerier
och en plantskola. En del av lantgårdarna har fått egna namn. Kyrkägda
Rotehög har redan nämnts. Andra har fått sitt namn efter innehavarna. Gården
Lilla Hem har troligen fått sitt namn beroende på att den under flera
generationer brukades åt ägarna av Råga Hörstad nr 8. Den senare hade
ägts av samma släkt sedan 1700-talet.
En gård bär namnet Nygård, vars granngård bär namnet Rosengård. Den
senare var tidigare kommunägd och användes som s.k. Fattiggård
1800-1920. På 1920-talet upphörde den verksamheten och gården såldes.
Gården Ellenholm har förmodligen namngivits av en tidigare ägare Per Pålsson
som hade en dotter vid namn Ellen. Per Pålsson drev på sin tid kvarnrörelse
på Ellenholm med en holländsk väderkvarn. Han drev också Asmundtorps
tegelbruk. En annan gård i Råga Hörstad bär namnet Rosta gård men
gick under många år under namnet "Mejeristastället".
Råga Hörstadsborna hade på 20- och 30-talet den egenheten att inte nämna
sista ändelsen i personnamn utan endast använda förnamn och halva
efternamnet t.ex. Evald Ols, Gösta Påls, Axel Pers o.s.v. Detta
huvudsakligen när det gällde tvåstaviga efternamn. Kanske förekom
liknande på andra håll på landsbygden i Skåne, men nuförtiden hör
man det sällan. Det hände att ett avkortat "son-namn" också
kunde användas som gårdsnamn. Ortsnamnsforskaren Göran Hallberg nämner
i sin bok Skånes ortsnamn bl.a. "Anners (Anders) i kroken" om
en gård i Råga Hörstad. Förr var det vanligt att även lägenhetsägare
döpte sin fastighet efter någon familjemedlem. Exempel på detta i Råga
Hörstad är Allfridahill, Fridhem, Kristineborg och Hildero. Den sistnämnda
byggdes som prästgård i början av 1900-talet och fick sitt namn efter
kyrkoherdefrun Hilda Palmér.
Busskuren
på Hildesborg
av Calle Sundewall
Strax norr om Landskrona ligger Hildesborgs gård. Vid Glumslövsvägen,
i jämnhöjd med gården, finns en busskur som många undrat över. Är
det ett minne från andra världskriget eller var kommer den ifrån?
Aldrig har man sett en liknande busskur, den liknar ju mest en militär
vaktkur. Historien är följande:
Vid slutet av 1940-talet var döttrarna Lundström på Hildesborg så
gamla att de åkte buss till skolan i Landskrona. Uppe på
Hildesborgsbacken kan det blåsa väldigt snålt. Regnar det dessutom är
det inget roligt att stå där vid vägkanten i väntan på bussen. På
platsen hade tidigare funnits något slags vindskydd, men när familjen
Lundström 1946 kom till Hildesborg var detta sedan länge borta, det
hade blåst omkull. En omtänksam far, Åge Lundström, tyckte det var
synd om döttrarna. Nog skulle man kunna ordna en busskur.
Han började fundera och rita. Inspirerad av de militära vaktkurerna
fick han snabbt fram något lämpligt. Han var ju själv militär –
generalmajor – och tyckte nog att det skulle passa bra om den blev så
lik en riktig vaktkur som möjligt. Den militära modellen var ju noga
utprovad genom många års praktiskt bruk i ur och skur.
När han tänkt färdigt fick gårdens snickare ta vid. Ett problem
fanns dock – färgen på kuren. De militära kurerna är blågula och
det gick ju inte för sig att använda dessa färger. Om han bytte ut
den blå färgen mot svart blev intrycket detsamma. Vid valet av svart
hedrade han dessutom sin hustru Margits morföräldrar, greveparet
Walther och Wilhelmina von Hallwyl, som under många år hade Hildesborg
som sommarbostad. Familjen von Hallwyls färger är just svart och gult.
Som kronan på verket gjorde gårdens smed en fin vindflöjel att sätta
på taket. Vad var då lämpligare än en silhuett av Åge Lundström själv
till häst. I sin ungdom hade han nämligen varit en mycket duktig
ryttare. Med texten HILDESBORG under blev det fulländat.
Så en dag kring 1949 kunde flickorna Lundström gå till busshållplatsen
utan att behöva befara att vara halvt ihjälfrusna innan bussen
behagade komma. Att kuren sedan även kom till glädje för andra
Hildesborgare som skulle resa till stan gjorde ju inte saken sämre. Det
har även sports att den var utmärkt som omklädeshytt när man skulle
åka till Landskrona på skoldans – när yllestrumporna skulle ersättas
med mer lämpliga nylonstrumpor!!
Idag, drygt femtio år senare, står kuren där fortfarande. Även om
bussarna inte stannar så ofta numera fyller den sin funktion. Och nu
sedan den fina cykelvägen stryker förbi kan den säkert vara till glädje
för trötta cyklister som behöver vila sig efter kampen med
Hildesborgsbacken.
För mig, och säkert för många andra, har den sin givna plats där
den står på sin backe. Den har blivit något av en symbol för
Hildesborg. Även om inte alla känner till Hildesborgs gård, så vet
alla vad man menar när man talar om den "roliga" busskuren på
vägen mot Glumslöv.
Åter ettan
|