|
Innehåll Nr:1 2007 Strandvägen
på Krönleins tid Min barndoms
Hilleshög Från
häst till hjullastare Bertil
Persson BP-foto minns Glimtar
från Nybygget i Glumslöv Stadsläkare
Nils Sjöberg En dröm
som gick upp i rök Det Tågarp
jag minns Stadsläkare
Nils Sjöberg
Nils Johan Ludvig Sjöberg föddes i Södervidinge den 7/3 1856. Föräldrar var kyrkoherden August Ludvig Christofer Sjöberg och hans hustru Gustava Eleonora Borgkvist. Från Nils barndom har jag hört att barnen fick stå vid matbordet och att det ibland serverades drickasua, en blandning av mjölk och öl, som var så föga populär att man sa: – Om du inte är snäll, får du drickasua till kväll. Mor Gustava klädde gärna Nils fint ty han smulade inte ner sig som hans yngre bror Gustav. I Ramdala prästgård dit familjen flyttat efter Nils fars utnämning till kyrkoherde, togs skörden från den stora trädgården väl tillvara, bland annat bryggdes krusbärsvin.
Som minne från den gamla prästgården har Nils dotterdotterdotter den gamla pastorsadjunktsoffan, det vill säga den soffa i vilken den gamle kyrkoherdens hjälppräst sov. Det fanns ju ingen pension på den tiden, så den gamla kyrkoherdarna satt kvar på sina ämbeten och lejde yngre präster till hjälp. Den här soffan var också favoritplats för eftermiddagssiestan då Nils på äldre dar somnade in över sina latinska böcker.
Nils tog mogenhetsexamen 1875, bland de första kullarna, ty denna examen infördes 1862. Tidigare fanns i stället en inträdesprövning till universitetet eller kanske rättare inträdesexamen kallad preliminärexamen eller i folkmun prillan. I ett gammalt lustspel skämtas det med Sten Stensson från Eslöv, som tog prillan i Lund på en termin.
Från prästgården reste Nils med häst och trilla till Lund medförande matskrin med bland annat rökt skinka, som sedan förvarades i kakelugnsröret – svalt och luftigt! Här i Lund träffade han Agnes Lundbom. Hon var född 1860 och var en duktig flicka som undervisade i handarbete vid en flickskola. De förlovade sig och Agnes bjöds på sommaren till prästgården. Där höll man på att väva tyg till döttrarnas klänningar, skärt- och vitrutigt bomullstyg och naturligtvis skulle även Agnes ha. Men som hon var förlovad passade blå- och vitrutigt tyg bättre.
När Nils tog med. lic. 1884 var han en kort tid Sveriges yngsta. Fredagen den 25 juli 1884 gifte sig Nils och Agnes och flyttade till Landskrona där han började praktisera som läkare. Efter några år köpte de ett 1700-talshus på Kungsgatan 20. Det var ett tvåvåningshus med inredd vind. Första våningen blev mottagning och andra våningen bostad. Huset hade och har?? ett stort portvalv tvärsigenom byggnaden med trappor upptill våningarna på sidoväggen. Trappan är spiralformad och i en sväng finns en lustig liten trappa direkt in till ett rum på andra våningen. Vinden inreddes med tre sovrum, badrum med WC och en kallskänk. Andra våningen i gårdslängan blev kök och handkammare, matsal, salong, förmak och arbetsrum. Jungfrukammaren låg på nedre botten under köket i gårdslängan. Den låg vinkelrätt mot gårdshuset och inramade gården.
Som läkare vid tvångsarbetsanstalten hade han bland andra hand om en livstidsfånge, dömd för mord på hustrun. Nils hade stort förtroende för denne man, så han fick hjälpa till med diverse i praktik och hushåll. Han fick till exempel följa och hämta Nils äldsta dotter Gurli till barnkalas och pianolektioner. Familjen hyrde också en jordlott inom fästningsområdet, där en trädgård anlades och en liten kaffestuga byggdes.
Nils valdes in i stadsfullmäktige 1890, antagligen av högern, för jag vet att politik diskuterades av Nils och hans svärson Harald Borgström, och de hade skilda åsikter. Harald var liberal och läste Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under det att Nils gynnade Sydsvenska Dagbladet och Korrespondenten, allmänt kallad Korren.
Före 1900 fanns visserligen ett stadssjukhus i Landskrona, men i släkten berättas att den unge läkaren var tvungen att amputera ett ben hemma på matsalsbordet med hjälp av sin hustru. I maj 1900 öppnades Länslasarettet i Landskrona med Axel Claus som läkare. Hans dotter gifte sig sedermera med flygaren Enoch Thulin. Den 26 maj 1903 inlämnade Nils en motion till stadsfullmäktige om uppförande av ett sjukhem för ”ålderdomsjuka”, kroniker och lungsjuka. Den 22 oktober 1906 togs sjukhemmet, ej utan motstånd och strid, i bruk och visades för stadsfullmäktiges ledamöter av hemmets direktör och läkare – stadsläkare Nils Sjöberg. I hemmet inrättades också en avdelning för patienter med barnförlamning. Denna flyttades 1930 till före detta epidemisjukhuset. Även de sinnessjuka flyttades till eget vårdhem, men först 1941. Bland andra motioner som Nils inlade i stadsfullmäktige var begäran om ett nytt apotek och anhållan om borttagande av den gamla tornväktaresysslan, då den mest störde under nätterna.
Nils hade som läkare ett djupt engagemang i tidens sociala frågor, då han ju ofta under sina sjukbesök fick se fattigdomens härjningar, och hans medkänsla delades av hustrun Agnes. Hon grundade ett barnhem och drev det många år genom välgörenhetsgåvor. Barnen fick yrkesutbildning och som vuxna hjälp att bilda hem. Barnhemmet hade en husföreståndarinna och hjälp i köket, men hur många barnen var vet jag inte. Men jag vet att Agnes besökte hemmet varje arbetsdag. På den tiden var det också vanligt att skolelever, djäknar kallade, åt hos bättre situerade familjer, och även i det Sjöbergska hemmet åt två djäknar in på 1900-talet.
Anmärkningsvärt med Agnes var hennes syn på sina barns utbildning. Äldst var Gurli född 1885, följd av Doris, Valter och Vivi. Alla fick de en yrkesutbildning, även döttrarna. Agnes ansåg att alla flickor skulle ha en fast grund att stå på utan att vara beroende av en mans inkomster. Så fick till exempel Gurli en barnsköterskeutbildning och Doris en skolköksutbildning.
Nils var ivrig frimurare och grundade en frimurarloge i Malmö. Sångare var han inte, men en uppskattad talare och skribent, vilket bland annat märktes av den blomsterskörd som varje födelsedag i mars prydde hemmet. En god vän och trägen gäst var kyrkoherde Roslund. Han kom varje dag med undantag av söndag till förmiddagskaffe klockan tolv, då var mottagningen slut och sjukbesöken började vid ettiden. Roslunds dotter Nellie gifte sig med Herwarth Walden, känd konstsamlare i Berlin. Hon tillhörde den abstrakta konstens pionjärer och har testamenterat en del av sin konstsamling till Landskrona museum. Tillsammans med sin make drev hon konsttidskriften och galleriet Der Sturm i Berlin på 1910-talet.
På äldre dar drack Nils gärna en snaps till middag, men det skulle vara Dr. Sjöbergs barnbrännvin, det vill säga ett sötat brännvin, ty Nils tyckte om sött. Till vår, barnbarnens, förtjusning förvarade han godis i en av skrivbordslådorna i biblioteket, då oftast Kungen av Danmark bröstkarameller.
I april 1940 evakuerades Nils tillsammans med sin hemmavarande ogifta dotter till Vittsjö och dog där.
Glimtar
från Nybygget i Glumslöv
”När skall vi flytta?” Den frågan gav nog mina stackars föräldrar, Ulla och Karl Blom, sår i öronen under sensommaren 1957. Jag var åtta år gammal och väntade på att en dröm skulle gå i uppfyllelse. Vi skulle flytta till ett eget hus från lägenheten i Landskrona och jag skulle få ett stort fint rum med utsikt över Sundet. Bara att gå och smaka på orden ”eget rum” – mmm, det var härligt. Inte nog med det. Jag kanske skulle få en hund. Det där ”kanske” bortsåg jag helt ifrån. Mitt tjat om att få en hund hade alltid avvisats med att ”det får du vänta med tills vi flyttar till landet”. Nu närmade sig hela härligheten och självklart var jag otålig.
I maj månad sattes spaden i jorden, det vill säga grävmaskinen kom. Vi skulle bygga vårt hus på Sundsbacken i Glumslöv. Där låg redan många färdiga villor medan andra var under uppbyggnad. I många fall byggde familjerna sina egna hus. Man göt grunden, ofta med hjälp av släktingar, vänner och blivande grannar och därefter levererades det monteringsfärdiga trähuset. När stommen väl var uppe kunde man själv fortsätta med att klä huset med tegel och inreda, allt eftersom man fick råd och hade tid. Nu ansåg förstås min far att stenhus skulle det absolut vara, inga ”skatepinnahus” här inte, och mura skulle han göra själv.
När själva sulan till huset skulle gjutas ville min far inte be om hjälp, utan han hade bestämt sig för att klara det ensam. Den envisheten höll på att knäcka honom. Han startade tidigt på morgonen och höll på utan uppehåll tills det blev mörkt. Under den dagen rullade och stampade han över tolv kubikmeter gjutning. Han kunde sen knappt röra sig på flera dagar. Vis av den skadan sökte han hjälp när det var dags att gjuta valvet över källaren. För tillfället fanns dock inga lediga hantlangare att få och min far blev bekymrad. Samtidigt träffade han på två sjömän som sökte båthyra. Snabbt omskolades sjömännen till gjuteriarbetare redan samma dag och valvet göts.
När huset nästan stod färdigt kom en bekant, Allan Cederberg, och ville att min far skulle bygga till honom. Efter det kom en annan glumslövsbo och ville ha sitt hus byggt och så rullade det på. Min far kom att bygga och renovera ett trettiotal hus i Glumslöv med omnejd och startade så småningom Glumslövs Byggnads AB och hade som mest 25 anställda.
Vårt hus låg i raden närmast Helsingborg, näst överst och hade i våra stadsboögon den något egendomliga adressen Övre Glumslöv 10:84. Senare ”civiliserades” vi och adressen ändrades till Bragegatan 13. Alla gatorna på Nybygget fick namn med anknytning till gamla asagudar. Ja, Nybygget hette ju egentligen Sundsbacken, men vi sa aldrig något annat än Nybygget. Snart femtio år efteråt använder jag och flera som var med på den tiden, fortfarande det nu något missvisande begreppet. Även andra namn såsom Lerbacken kunde man höra, då området länge korsades av djupa öppna lerdiken där vatten och avlopp skulle dras.
Folkskollärare Alfred Andersson skriver i sin bok Från Glumslövs backar om alla de bekymmer som de första nybyggarna hade med vatten och avlopp. Inget fanns ordnat för området. En del fick gräva provisoriska brunnar för att få vatten till murningsarbetet. När de första husen stod färdiga i slutet av 1954 hade man fortfarande inget vatten och kunde alltså inte använda kök och toaletter! När sedan tjällossningen kom på våren fanns heller ingen väg klar genom det uppgrävda området som alltså mest bestod av lera. Tuffa tag för nybyggarna!
Det året medan vårt hus byggdes minns jag som en fantastisk tid av lek och småbus. Underbara, ofta farliga byggarbetsplatser, vad mera kan man begära när man är ett stort gäng ungar i samma ålder som skall leka gömme. Massor av takstolar täckta av presenningar låg lagrade på flera tomter. Bättre ställe att ha mysiga kojor, hemliga möten eller gömställen fanns inte! Naturligtvis var vi strängeligen förbjudna av våra föräldrar att hålla till och leka i allt byggnadsmaterial, vilket självklart gjorde det hela ännu mer spännande.
Ovanför vårt hus bodde familjen Andersson, snett ovanför familjen Truedsson, sidan om familjen Volt, snett nedanför familjen Gustavsson och nedanför familjen Nilsson. Ungarna i området var en blandad samling, som både kom från andra ställen i byn och var inflyttade från framför allt Helsingborg och Landskrona. När man senare pratade om att ”åka till stan”, så menade hälften Helsingborg och andra hälften Landskrona. Lustigt nog bestod lekkamraterna i min ålder av minst 90 % pojkar och det blev lekar därefter. Särskilt när jag blev lite äldre tyckte jag att det var en mycket lämplig fördelning . . .
Norr om vårt hus sträckte sig åkrarna ända fram till helsingborgsgränsen. Den närmaste gården tillhörde Erik Paulsson och han måste ha varit en verkligt prövad man under denna tid. Stadsbarn som många av oss var, så hade vi ingen respekt för växande åkrar. Det var ju sååå spännande att smyga och gömma sig i sädesfälten och göra små rum. Skammens rodnad lyser fortfarande på mina kinder när jag tänker på hur vi for fram där. Då och då gjorde Erik Paulsson tappra försök att rädda vad som räddas kunde och kom farande i sin skåpbil, en Volvo Duett vill jag minnas, upp på bygget och skällde ut ungarna som var ute i åkern. Han skrädde verkligen inte orden vid de tillfällena och vi var alla dödligt rädda för honom. Ibland såg vi på håll när bilen kom, då hördes varningsropen ”Pållsson kommer!!!!” och alla försökte gömma sig.
När hösten kom och åkern skulle skördas stod vi alla och tittade fascinerat på. Då tröskan passerade vårt hus höll jag på att tappa hakan. Tronade på skördetröskan gjorde Erik Paulssons dotter Gun och i traktorn sidan om körde den andra dottern Kerstin. Töserna var väl i tonåren vid den tiden. Oj, så imponerad jag blev! Fruktansvärt imponerad! Jag förstod nu plötsligt meningen med livet. Naturligtvis skulle jag bli bonde och köra tröska. Nu blev det inte så, men fortfarande kan jag känna dragningen.
Trots att jag inte var så gammal vid denna tiden minns jag ändå den positiva andan och den framtidstro som präglade alla. Grannarna hjälpte varandra med saker de inte klarade själva, och alla räknade med att de skulle få det bättre. Man sparade till bil eller kanske till nyare bil. Vår familj gjorde en bilresa till Italien och den gav naturligtvis mersmak. Alla suktade nog också efter nymodigheten TV. Det var inte många i området som skaffat TV när fotbolls-VM spelades 1958. Jag minns att vi och flera av våra grannar var ute i trädgården när finalen mellan Brasilien och Sverige spelades. Vår granne snett emot, familjen Truedsson, var den lyckliga ägaren av en ny TV, och varje gång det blev mål kom Tage Truedsson ut på balkongen och skrek resultatet så det hördes i hela Glumslöv.
Nå, hur blev det då med den efterlängtade hunden? Jodå, ett par månader efter inflyttningen åkte vi och hämtade valpen Chip hos familjen Sörensen i Glumslöv. Jag fick välja mellan tax, tax eller tax och jag valde då, inte helt oväntat... en tax. Strandvägen
på Krönleins tid
Numera är Landskronas gamla societetsstråk mycket förändrat. Fortfarande ligger många vackra villor kvar, men några är borta och ersatta av modern radhusbebyggelse. Dock fanns förr mitt i den eleganta bostadsmiljön en stor industri, nämligen Krönleins bryggeri. Där nu radhusen vid Humlegränden, HSB:s terrasshus och två nybyggda villor ligger, fanns förutom bryggeriet tre ståtliga villor: Villa Örestrand, Villa Strandhem och Villa Rostock, alla byggda vid förra sekelskiftet.
Bryggeriet hade grundats av byggmästare Andreas Lindh på 1870-talet och fanns före både Strandvägen och villorna. År 1888 köpte den då blott 28-årige Carl Krönlein det lilla bierbryggeriet som drevs med handkraft. Krönlein var född i Jönköping men stammade från en bryggarsläkt i Bayern. Efter studieresor i Tyskland hade han en tid arbetat vid Hamburgerbryggeriet i Stockholm och ägt ett bryggeri i Trollhättan. Han hade alltså stor erfarenhet av bryggeriverksamhet och var en duglig affärsman. På 20 år byggde han om bryggeriet helt. Han startade med att köpa in ångmaskiner från Danmark. På 1890-talet uppfördes den stora fabriksbyggnaden med en något högre fyrkantig tornbyggnad. I tornbyggnaden fanns ett mälteri, en värmecentral för torkning av malt.
Krönleins bryggeri utvecklade sig till ett helt litet samhälle med byggnader för tappningsmaskiner, kylrum, värmeanläggning med en hög skorsten, till formen passande nog lik en flaska, stora stallar till bryggarhästarna, lagerlokaler och kontorshus. Bostäder för arbetare och tjänstemän byggdes också. Några låg ut mot Öresund och hade var sin liten trädgård. Bengt Berglund, konstnären bakom Näckrosen på rondellen vid nya stationen, är uppväxt på Krönleins. Andra kända landskroniter, arbetargrabben Tor Willy Persson och sonen till den siste chefen, Jesper Aspegren, har också sina rötter hos Krönleins. Centrum utgjordes av en stenlagd öppen plats. En mur omgav hela anläggningen och herrskapet lät uppföra en stor vit villa ritad av bryggeriets grundare, den mångkunnige byggmästaren Andreas Lindh.
I trädgården fanns också en mindre byggnad. Här hade herr Krönlein sin biljard. Det fanns en vacker kakelugn och en veranda mot havet. Huset blev senare trädgårdsmästare Holms bostad. De sista som bodde där var två estniska flyktingfamiljer åren omkring andra världskriget. Huset revs år 1957.
Fru Krönlein, en mycket ståtlig dam med stolt hållning, brukade påstå, halvt på skämt kanske, att hon hade anor ända ner till en av 1400-talskungen Karl Knutssons gemåler, Katarina Gumsehuvud. Hon var både socialt engagerad och konst- och kulturintresserad. Hennes man verkar inte ha delat hennes intressen. Visserligen tillhörde han stadsfullmäktige under en halv period men lyckades på den tiden skaffa sig frånvarorekord. Men han red gärna. Man kunde dagligen se honom till häst vid Öresundsstranden.
År 1918 såldes Krönleins till AB Skånebryggerier. Carl Krönlein blev kvar som disponent till sin död 1928. Verksamheten upphörde i Landskrona den 1 juli 1962, och därefter vidtog snart rivningen av torn, skorstenar och byggnader. Det som sedan var kvar använde Landskrona Brandkår som övningsobjekt. Det brann ner den 5 juli 1970, men den stora vita bostadsvillan finns fortfarande kvar på Strandvägen.
Granne med Krönleins tomt låg trädgårdsmästare Åke Granbergs Villa Örestrand, ritad av stadsarkitekten Fredrik Sundbärg i en sorts alphyddestil, som inte hör hemma i Landskrona. Tegelmästarvillan på Norreborg på Hven visar slående likheter med Villa Örestrand, och de båda husen har samme upphovsman. Villa Örestrand slutade sin historia som ungdomshem, vilket Bengt Nilsson har berättat om i FoB 2006 nr 2.
Villa Strandhem låg granne med Villa Örestrand. En maskinmästare Tage Olsson vid Landskrona Sockerbruk lät bygga den på 1890-talet. Villan hade torn, som det anstod en Strandvägsvilla, och en av kakelugnarna var prydd med sockerbetor i keramik. Invändigt var taket dekorerat av målarmästare PJ Scharin. "Mot himmelsblått valv flög mellan slingerväxter fjärilar och trollsländor" berättar Elsa Lindholm i sina "Strandvägsminnen". En målarmästare på den tiden skulle kunna göra måleridekorationer i olika stilar utan mallar, t.ex. måla ett kassettak i olika motiv. Detta kunde uppenbarligen PJ Scharin.
Denne skicklige hantverkare hade grundat en färgfabrik i Gamla Kyrkogatan. Så småningom öppnade han också färghandel, först i Handelsbankens hus i hörnet Gamla Kyrkogatan/Rådhustorget. Sonen Sture, skridskovirtuos på Vallgraven och mycket beundrad, särskilt av flickorna, fortsatte verksamheten i den hörnan som kallas och väl alltid kommer att kallas Scharins hörna: Stora Norregatan/Östergatan. Numera är hörnan Landskrona Postens hemvist.
Efter ett kort mellanspel, då bankkamrer Otto Östberg ägde villan, kom den 1908 i friherre Gustaf Ramels ägo. Denne var ryttmästare vid Kungliga Skånska husarregementet. Då fanns i hushållet livréklädd chaufför. Eftersom både herr och fru Ramel var duktiga ryttare fanns två hästar: Go on och Come along. Familjen hade också flera hundar och en get. Geten har blivit mest känd av husdjuren eftersom en av döttrarna Ramel, Hetty, ägde den och hade den tjudrad utanför trädgården på Exercisfältet.
Hon stod innanför grinden och bevakade den. Utanför familjekretsen var hennes ordförråd begränsat till uttrycket "Halv fem", något som gav upphov till mycket nöje hos förbipasserande som aldrig missade chansen att fråga henne vad klockan var. Landskronapoeten Jesper Svenbro har ömsint och humoristiskt beskrivit ett möte med henne i sin dikt "Hetty". Gustaf Ramel tjänstgjorde en period vid Generalstaben och lyckades då placera sitt hem, Villa Strandhem, på sjökortet.
Huset revs 1976 och gav plats för en av HSB:s största satsningar i Landskrona: terrasshusen vid Strandvägen. Dåvarande ombudsmannen i HSB, Lennart Lindqvist påpekade i ett tidningsuttalande att när de 36 terrasslägenheterna stod klara så bodde 94 personer på samma yta där det tidigare hade bott fem eller sex.
Längst norrut i raden låg Villa Rostock i tysk borgstil med gult tegeltorn krönt med vindflöjel. Byggherre var August Heyl, representant för ett danskt tegelbruk, som sålde samma gula tegel som villan var uppförd i. Han var också representant för Öresundsbolaget, som ägde "danska båten". Den gick tre gånger dagligen till Köpenhamn från Skeppsbron i Landskrona! Sitt namn hade villan fått genom fru Heyl som var född i Rostock.
Näste ägare var konsul Gustaf Lindegren och senare hans bror Alvar. De var båda förmögna och ruvade inte på sina pengar utan var generösa donatorer. Stiftelsen Gustaf Lindegrens Donationsfond är ett exempel på detta. Två av Sofia Albertinas glasmålningar i sidoskeppen skildrar Jesu korsfästelse och himmelsfärd. De är utförda av konstnären Hugo Gehlin och skänkta av syskonen Lindegren. Sex glasmålningar i långskeppet är verk av landskronakonstnären Martin Emond. Tre av dessa är en gåva av fabrikör Alvar Lindegren, som också skänkte medel till brunnen vid minnesmärket på nya kyrkogården över krigsförlista sjömän, en vacker åttkantig sluten skapelse med psalmverser på fyra fasadplattor och en växtslinga som följer hela foten.
I dag när priserna på fastigheter med samma utformning och läge som Strandvägsvillorna är skyhöga undrar man vad det kan ha kostat att en gång bygga dem. De skilde sig ju så tydligt från resten av stadens bebyggelse. I taxeringskalendern för 1903 står Villa Strandhem upptaget till 21.500 kr, en stor summa på den tiden men ändå så pass rimlig att en maskinmästare kunde låta bygga den och en kamrer kunde köpa den av honom. En jämförelse med en arbetarlön från den tiden hjälper till att göra det blygsamma taxeringsvärdet förklarligt. En välavlönad arbetare, som tjänade minst 800 kr om året och därmed hade rösträtt, hade en timlön på 25-28 öre, och det var endast ett litet fåtal som nådde så högt. |