ÖRENÄSMINNEN
av Lasse "Tore" Danielsson
Det var på tåget jag bestämde mig: jag ville inte vara Tore längre – jag hade aldrig tyckt om mitt namn. Nu 1939 var jag och mina föräldrar på väg till Småland och ett nytt liv. Far hade varit trädgårdsmästare på Örenäs i över 20 år och skulle nu börja ny anställning i Småland. Jag tyckte det var lämpligt, nu när jag var på väg till idel okända människor, att byta till mitt andra namn - Lars. Jag berättade om mitt beslut för min mor och fick hennes godkännande. Med resan var även livet på Örenäs slut. Jag hade sagt adjö till alla bekanta och skulle inte mer få leka i den stora parken runt slottet. Far var så trött på arbetsförhållandena på Örenäs och för hans skull var det inte så svårt för mig att bryta upp.
Mina far, Emil Danielsson, kom till Örenäs hösten 1916. Då var slottet ännu inte färdigbyggt, det rådde en febril verksamhet på platsen. Far som anställts av Carl Tranchell som trädgårdsmästare skulle trots sin ringa ålder, endast 27 år, ansvara för att slottet fick ett fungerande trädgårdsmästeri. Först skulle han göra ritningar och förslag för de växthus som skulle uppföras, inte bara för att förse slottet med blommor och grönsaker, utan även för torgföring och direktförsäljning. På 20-talet torgade far ofta i Landskrona. Med Tösen och Tom för vagnen åkte han med grönsaker, blommor och kransar till stan.
Det byggdes fyra växthus, pannrum och förpackningsutrymmen. Växthusen låg ungefär där LO-skolan ligger idag, mellan parkeringsplatsen och den nya hotelldelen. I ett av husen planterades persikor, i ett annat blå vindruvor, Frankenthaler och Muscat. I de två andra husen drevs plantor, krukväxter, tomater och gurkor. På hösten ersattes dessa av krysanthemer och andra blommor. Under greve Bondes tid uppfördes ytterligare ett växthus samt ett så kallat kasthus för gröna vindruvor.
Där bilarna idag trängs på parkeringsplatsen hade man köksväxtodling med sparrissängar, kryddväxter, bärbuskar, fruktträd – ja, nästan allt som kan tänkas. I fars arbetsintyg från 1936 beskriver greven kort trädgårdens produktionsresultat:
"Försäljningen av trädgårdsprodukter var mellan 6-8 000 kronor årligen. Produkterna såldes till Sveriges förnämsta restauranger och vid tillfälle äfven till Danmark."
Far trivdes mycket bra med Carl Tranchell som arbetsgivare, "han var alltid så snäll." De hade blivit bekanta några år tidigare då far tillfälligt haft anställning på Svenska Sockerfabriks AB, Vitbetsförädlings- och fröodlingsanstalten i Hilleshög. När slottet och den stora parken stod klara 1918 och Carl Tranchell äntligen skulle få njuta av sin skapelse, insjuknade han och avled året därpå.
Under några år stod så slottet tomt, men 1923 köptes Örenäs av greve Fredrik Bonde. Det var hustrun Märta, dottern Gunilla och sönerna Erik, som av någon anledning kallades Bosse. Lillebror var Nalle – han hette egentligen Björn - var ett så kallat sladdbarn och var ett par år äldre än jag. De bodde i Hälsingborg och hade Örenäs som en stor "sommarstuga". Vintertid var slottet bara uppvärmt under julen då familjen firade jul där. De var väldigt generösa med julklappar. Det var ofta en hel mangelkorg full med fina saker, kläder, vackra prydnadssaker och julgotter. Och så fick ju jag leksaker, vissa har jag fortfarande kvar – en del fungerar faktiskt ännu.
På tal om generositet måste jag berätta om Nalles veckopeng – han fick 5 kronor i veckan av grevinnan. Det var en nästan ofattbart summa för oss andra barn. Men Nalle i sin tur var också generös. Inte så långt från slottet låg Glumslövs Folkets Hus som även ibland var byns biograf. Var det en film som passade oss pojkar, t. ex. Fyrtornet och Släpvagnen, kunde det hända att han bjöd oss alla på bio. Det var spännande!
Eller så kunde han bjuda mig och en del Ålabodspojkar på lemonad. Så långt var det väl, men fortsättningen var lite märklig. Vi fick nämligen inte dricka innehållet, utan flaskorna skulle skakas kraftigt så att vi sedan kunde spruta på varandra. Det kändes lite konstigt. Lemonad hörde inte till vardagsdryckerna precis och när man nu äntligen fick en, så skulle man inte få dricka den åtråvärda drycken, men så var förutsättningarna.
Bosse hade en mycket stor och fin Merklinjärnväg med alla tillbehör man kan tänka sig. Vid vissa tillfällen, t. ex. kring jul ställdes den upp i Stensalen, det som idag är restaurangen, den täckte nästan hela golvet. En kväll kom Nalle ner och hämtade mig. Han kände sig ensam i slottet, föräldrarna var inte hemma och troligen ingen av tjänstefolket heller. Nu skulle vi köra med tåget. Hur det nu var, så var vi ju inga elingenjörer. Det fanns en järnvägsövergång med bommar som automatiskt fälldes när tåget närmade sig. Denna skulle vi ansluta till banan – med förödande resultat. Det slog gnistor och det sprakade från transformatorn och strax blev det kolsvart i hela slottet, huvudsäkringen hade inte klarat av våra tekniska finesser. Nalle fick bli kvar hemma hos oss tills en ny propp ordnats och ljuset kommit tillbaka i slottet. Hur Nalle förklarade det hela senare vet jag inget om, men man kan ju ana att han fick påläst!
Det är många små, och för oss pojkar stora äventyr man drar sig till minnes när man väl börjar fundera. Jag var inte så gammal när jag hade min premiär med rökning. Det var Gunnar Svensson, Nalle och jag som en dag fick för oss att vi skulle röka. Ja, troligen var det Nalle som kom på det hela, medan vi andra två bara så att säga hängde med. Nalle hade en hel cigarrlåda full med fimpar som han under en tid samlat på sig i slottet. Men vi ville ju inte röka fimpar och något rökdon hade han inte lyckats skaffa oss. Men skam den som ger sig, nöden är den största drivkraften bakom uppfinnaren. Med en urholkad kastanj och en bit hyllegren, som ju är ihålig, fixade vi snabbt en pipa. Under en av granarna i parken skulle så pipan provas. En bra laddning tobak ur cigarrlådan och vi var färdiga att tända. Jag blev sjuk och gick slokörad hem till mor. Av ansiktsfärgen förstod hon att något var galet, jag skyllde på att jag nog ätit något olämpligt.
Kring Maryhill, som revs av Tranchell när han lät uppföra Örenäs, hade legat en park med många ovanliga träd. Med bygget av det nya slottet utvidgades parken kraftigt. Den planerades och anlades 1915-16 av stadsträdgårdsmästaren i Landskrona – Åke Grahnberg. När väl allt var klart blev det ju far som trädgårdsmästare som fick ansvaret för parken. Under sina 21 år på slottet hann far plantera väldigt många löv- och barrträd av olika slag i parken. Han anlade även ett stenparti i sluttningen ner mot Ålabodarna.
Björkarna på slottets framsida har dock en helt egen historia. När familjen Bonde hade större tillställningar på slottet – bröllop eller liknande – hörde det till att man efter middagen drog sig ut i parken framför slottet. Där hade far förberett utplanteringen av en björkplanta. Sedan sällskapet högtidligen planterat denna placerades en käpp intill plantan. På käppen fanns en påspikad silverbricka med ingraverad text till minne av dagens festlighet. Många av björkarna framför slottet härstammar troligen via självsådd från dessa björkar.
I parken fanns många valnötsträd som var omhuldade av greven, det var noga med att skörden av nötter togs väl till vara. Han hade en tid en stor svart hund, en grand danois, som kallades Nigger och var drillad att se till att inte ålabodsbarnen, eller andra, kom åt de åtråvärda nötterna. Han visste precis vilket som var grevens mark. Alla främmande var rädda för honom.
När man kört genom allén och nästan är framme vid den moderna receptionen svänger man åt vänster för att komma upp till slottet. Om man i stället tar av till höger kommer man ner till två äldre vita hus. Dessa var tjänstebostäder och är vad som idag återstår av Amelie Posses Maryhill. Här växte jag upp.
I huset närmast slottet , det mindre, bodde fiskhandlare William Örnberg med familj. Huset inrymde även grevens garage (där hans De Soto –37 stod ) och ett brygghus. I det större huset fanns två lägenheter. Grevens chaufför Rask med familj hade den ena och vi den andra. I övrigt bestod huset av stall och vagnslider, svin- och hönshus. I ett uthus fanns toaletterna av gammalt ursprung, kolbod och källare. På baksidan fanns faktiskt ett rum för brödbak i bakugn och på gaveln en gammal smedja. Den sistnämnda måste ha använts på Posses tid men troligen inte senare.
Vissa höstar ordnade greven jakter för en massa fint folk. För att skrämma upp villebrådet, harar, kaniner - och framför allt fasaner - lejdes folk från bygden. Det var mest ungdomar som hade möjlighet att ställa upp. Det var 1935 eller 1936, jag var precis i skolåldern, som far frågade om jag ville vara med. Om jag ville! Utrustad med klappträ och harskramlor gick vi på linje över fälten, genom buskar och snår, medan skyttarna väntade på strategiska platser. När jakten för dagen var slut låg villebrådet uppradat på gräsplanen framför slottet för fotografering. Nu delades även klapplönerna ut. Det var en stolt deltagare som ur grevens hand mottog en ny blank enkrona för dagens värv. Att jag sedan på hemvägen genom parken tappade kronan gjorde mig förtvivlad. Mor förstod hur viktig kronan var för mig så hon följde mig tillbaka. Med en ficklampas hjälp kom den snart tillrätta. Det var en nöjd men trött klappkarl som kröp till sängs den kvällen.
Under 30-talet genomlevde världen en svår tid med arbetslöshet och misär. Av detta har jag inget egentligt minne. På landet levde man gott. Far hade fria grönsaker, fri bostad med el och fri uppvärmning av fastigheten. Lönen var ju därefter, 1938 hade far 90 kronor i månaden. Grevens dåliga humör och oskäliga krav växte efterhand. Far försökte få en förändring till stånd utan resultat. Vid ett tillfälle, 1936, skar det sig helt mellan dem och far sade upp sig från arbetet. Vi flyttade ner till Ålabodarna och hyrde in oss på 2:a våningen hos Johan "Plutt" Jönsson. Efter vädjan från greven flyttade vi tillbaka men det slutade med att vi 1939 flyttade till Småland och därmed är vi tillbaka där denna historia började.
Åter toppen
Vår granne - den gode bagaren i Asmundtorp
av Kerstin och Göran Olsson
Det är inte så längesedan, men ändå känns det som en annan tid. Skölds nybakade frallor, som vi tidigt på lördagmorgnarna bara behövde gå över gatan för att få – direkt från ugnen. Och så luktade det så gott i vår trädgård, lukten av nybryggt kaffe från kaféköket.
Som nyinflyttade i Asmundtorp 1970 blev vi nästan omedelbart bekanta med kaféets innehavare, Ruth och Ingvar Sköld. De bjöd oss ofta på kaffe och kakor och speciellt minns vi när det närmade sig fastlagstiden, då skulle vi alltid avsmaka fastlagsbullarna. Under flera år fick vår familj ett fint pepparkakshus av Ingvar:
"Jag gjorde två, ett till era barn och ett för julskyltningen."
Egentligen var det en annan Ruth som startade kaférörelsen - Ruth Nilsson född 1893 i Munka Ljungby. Redan som ung var hon intresserad av matlagning och bakning. Hemma i byn fanns en folkhögskola där hon tidigt fick prova på att arbeta i köket. Systern hade kaféet i Vallåkra och Ruth blev säkert inspirerad av henne, hon gick till och med i lära hos henne i början av 20-talet. När hon kände sig säker på sin sak ville hon vidare ut i livet för att pröva på något eget.
I Asmundtorp fann hon vad hon sökte. Först hyrde hon av Olov Persson Kustvägen 18. Här startade Ruth sitt lilla kafé. Men med bakugnen inrymd i ett uthus på gården fann hon snart att huset inte var det rätta.
Hon började kasta blickar på en intilligande tomt, Kustvägen 22. På ett gammalt fotografi kan man se att där tidigare legat ett hus som rivits, möjligen efter en brand. Ruth slog till när möjlighet gavs och köpte tomten. Hennes svåger byggmästaren Olov Olsson uppförde för hennes räkning 1926-27 ett ganska stort hus med bakugn i källaren. Hennes satsning visade sig vara riktig. Snart var hon känd i trakten, inte bara för det goda brödet utan även som en bra kokerska. Många var de tillställningar – födelsedagskalas, bröllop, begravningar och liknande som Ruth fick förtroendet att ordna.
En del investeringar gjordes efterhand. År 1937 installerades en AGA-spis i köket. Lars Bengtsson, allmänt kallad Lars Skräddare, hade hyrt en del av Ruths källare, men hade nu själv byggt sig ett hus. När han flyttat ut ansåg Ruth det var dags att renovera källaren. Så under åren 1939-40 sattes det upp kakel på väggarna, golven fick klinkerbeläggning. En ny bakugn och en del maskiner införskaffades.
Det stundande världskriget hade gynnsam inverkan på Ruths rörelse. Det blev liv och rörelse i byn, inte minst på grund av förläggningen av en massa militärer till trakten. Ruths försäljning ökade kraftigt. Snart var den tidigare investeringen i renovering och nya maskiner betald. Hon klarade inte längre själv av den blomstrande verksamheten. Till sin hjälp hade hon bland andra Linnea Petersson, Margit Olsson, Lisa Håkansson och Asta Svensson.
Mot slutet av 1940-talet tyckte så Ruth det var dags att dra sig tillbaka. Under drygt tio år kom tidigare medarbetaren och hyresgästen Margit Olsson att tillsammans med sin man Algot Levin driva kaféet i samma anda som Ruth gjort. Det var inte så svårt för Margit som nästan vuxit upp med huset och dess kaférörelse. Och så fanns ju Ruth hela tiden i bakgrunden som ett stöd.
Efter Ruth och Algot tog Ingvar Skjöld över 1953. Han kom ursprungligen från Skabersjö. Under några år gick han och lärde till bagare på yrkesskolan i Malmö. För att klara uppehället i Malmö arbetade han kvällstid på ett konditori på Kaptensgatan. Så med ny yrkesexamen och god praktik sökte han ett ledigt kafé. I Asmundtorp fann han vad han sökte och övertog tillsammans med sin hustru Ruth kaféet på Kustvägen.
När de väl kommit igång utbröt strejk bland landets bagare. Detta gynnade de mindre bagerierna. Som egna företagare och utan anställda var det ju bara att arbeta på. Under strejktiden blev det dåligt med sömn eftersom alla ville köpa deras bröd.
På ovanvåningen av huset bodde fortfarande Ruth Nilsson. Hon hjälpte till med olika sysslor och var ett gott stöd med sin långa erfarenhet.
Efter en tuff start gick Ingvar och Ruth Skjölds verksamhet snart så bra att man kunde se sig om efter en medarbetare. Det blev Gulli Hansson. Hon kom att stanna hos dem i 30 år. Man fick även möjlighet att utvidga rörelsen genom att starta en filial i Häljarp.
I början av 1960-talet gjorde man en ny renovering av huset på Kustvägen. Huset kläddes med Sidiplattor som hade kommit i ropet – dessa ersattes dock redan 1979 med röd tegel. På andra våningen inreddes ett stort rum till, som det kom att kallas, "Klubbstugan". Här kunde man ordna möten och mindre fester. Här fick även den av Ingvar, Sven Pettersson och Lars Bengtsson startade bridgeklubben sina lokaler.
Med tiden uppfördes en tillbyggnad med kontor och en "myshörna" med TV. Utanför fönstren fick den populära trädgårdsbersån stryka på foten för parkeringsplats för de numera motorburna kunderna.
Efter att ha slitit hårt i många år såg äntligen Ingvar och Ruth möjligheten att som alla andra ta någon - ibland några veckors - semester varje år. Trots att Ingvar slog av lite på arbetstakten, drabbades han av sjukdom. Det var hjärtat som 1982 sa ifrån. Till sin stora sorg måste han i slutet av 1983 sälja sin rörelse och endast efter något mer än ett år gick han bort.
Bageriet övertogs av nya krafter, men ganska snart stod det klart att rörelsen inte gick att driva vidare. 1989 såldes huset till byggmästare Möller i Tofta som byggde om huset till tre bostadslägenheter. Så hade då den epok i Asmundtorp, som började med att Ruth Nilsson 60 år tidigare startade ett kafé, tyvärr nått sitt slut.
Åter toppen
Åter ettan