CYKELBILFLUGAN PÅ
1940-TALET
AV CALLE SUNDEWALL
Måndagen den 6 september 1942 kunde man i Stockholms dagstidningar läsa om söndagens
SM-tävlingar på Djurgården i samband med Barnens Dagsfestligheterna. Det var ett gäng
landskronapojkar som hållit sig väl framme i tävlingarna och som tagit mästartiteln.
Om det var med viss undran stockholmarna läste artikeln, så hade det nog varit med
mycket stor förvåning landskronaborna tagit emot nyheten – om den nu hade nått den
lokala pressen i Skåne. Varken i Landskrona eller Stockholm hade man hört talas om
sportgrenen och att man skulle ha ämne för SM-tävlingar i Landskrona var helt obekant.
Man hade tävlat i cykelbilåkning.
Idag, drygt 55 år senare, är det nästan ingen som kommer ihåg åren då Landskrona
var ledande inom området cykelbilar. Någon minns att man ibland om söndagarna såg ett
antal cykelbilar komma förbi på vägen eller att det var ett par cykelbilar med på
Barnens Dag något år på 40-talet.
På Sinderkoksfabrikens bakgård, på Säbygatan, hade arbetskamraterna på Landsverk,
Gunnar Leijon och Ragnar Ljungberg en liten fritidsverkstad i ett uthus. De drömde om en
gammal bil eller motorcykel som de för en billig peng kunde köpa och sedan renovera och
fixa till. Tänk att en fin söndag bjuda ut flickan på en åktur! Men det var ju krig
ute i världen och här hemma rådde brist på en massa varor. Det fanns inga möjligheter
att skaffa sig ett motorfordon. Ransoneringen på bensin och däck och krigsmaktens
beslagtagande av nästan allt körbart gjorde att de började tänka i andra banor. Det
var ju ingen höjdare att bjuda ut flickan på en cykeltur. Men så kom Gunnar på det
geniala - man kunde bygga en bil – en cykelbil!
- Jag läste alltid tidskriften Teknik för alla och det var egentligen härifrån jag
fick den ursprungliga idén - i en artikel någon gång i början av 1940-talet. Det var
nog mycket tack vare Teknik för alla som cykelbilflugan blev stor och spred sig över
hela landet. Det var bland annat de som arrangerade de under flera år återkommande
SM-tävlingarna i Stockholm. De stod till exempel för våra kostnader att transportera
cykelbilarna till Stockholm.
- Ja, vi brukade sända våra vagnar med tåg till Stockholm, men inte alla. Vid
tävlingarna i Stockholm 1942 trampade en av deltagarna från Landskrona själv sin
cykelbil till Stockholm, deltog i tävlingarna – blev tvåa – och trampade hem
igen.
Ragnar nappade på idén och snart var man igång. På Landsverk hörde arbetskamraterna
talas om deras projekt och snart började fler och fler dyka upp hos cykelbilbyggarna. Den
lilla verkstaden på Säbygatan blev fort för liten. Gunnar föreslog att man skulle
bilda en klubb och snart var han ordförande för nybildade Landskrona Cykelbil Klubb
– LCBK. Klubben bildades i november 1942 och var landets första i sitt slag. Några
månader senare var de med om att bilda Billeberga Cykelbilklubb.
- Man kan nog säga att jag var både ordförande och lite av chef för klubben. Dels var
det ju jag som drog igång det hela och så var jag äldst av alla, berättar Gunnar
Leijon. Det fanns en ledig lokal på Östergatan, på som vi sa – Silla-Kropps gård.
Det var fiskhandlare Kropp som för några kronor i månaden ställde en lämplig lokal
till vårt förfogande.
- De dåliga tiderna gjorde att vi hade behov av att göra något kreativt och här hade
vi nu möjlighet att utveckla våra idéer. Gemensamt lyckades vi skaffa en riktigt bra
verktygsuppsättning. Vi hade borrmaskin, ett svetsningsaggregat och en riktig
verktygstavla. Behövde man ett verktyg tog man detta och lämnade en bricka på dess
plats, det var som på en riktig verkstad.
De första bilarna tillverkades utan att man först gjorde ritningar och resultatet blev
därefter. Men för varje bil förbättrades konstruktionen och Gunnars ritningar
förenklade tillverkningen.
- Vi blev med tiden ett bra gäng, minns Georg Sjögren. Gunnar var väldigt
uppfinningsrik och hade lätt att finna bra tekniska lösningar. Alla försökte bidra i
bilbygget så gott man kunde. Var man duktig på något så var det självklart att man
hjälpte till när någon annan behövde hjälp. Snickeriarbeten var Gustav Larsson
skicklig på och det var oftast han som gjorde ramarna till bilarna.
- Ramarna var gjorda av trä eller av rör från cykelramar. Hos någon av stans
skrothandlare köpte vi gamla cyklar billigt och slaktade dessa på allt som kunde
användas. Verkstaden var utrustad med verktyg så att vi lätt kunde forma rören så att
de passade till konstruktionerna. När ramen var klar kläddes den med en 3 mm tjock
björkplywood. Det gällde hela tiden att få cykelbilarna att bli så lätta som
möjligt, samtidigt som man inte fick ge avkall på styrkan i konstruktionen. Plywooden
köpte vi av Nordin på Abrahamssons trävaruaffär. En skiva (600x1000 mm) kostade 3
kronor.
Pojkarnas ständiga brist på pengar ledde till att de hela tiden prövade nya idéer och
förenklade lösningar. Det var ju viktigt att bilarna höll för alla påfrestningar. Var
konstruktionen för klen var det säkert inte svårt att trampa itu bilen. Det har gått
många år sedan Georg Sjögren var en av cykelbilsbyggarna, men fortfarande kan han se
konstruktionen framför sig.
- Kraftöverföringen till hjulen förmedlades med en kuggkrans. Med en drillborr löste
vi styrfunktionen, där borren skulle suttit satte vi rattstången. På bakaxeln satt ett
cykelbakhjulsnav som fungerade som broms. Det vi inte kunde finna hos skrothandlarna
skaffade vi genom vänner och bekanta. Det var tjänster och gentjänster – alla
försökte hjälpas åt och alla hade ju lika dåligt med pengar. Någon hade en kedja, en
annan en växellåda till en gammal motorcykel, någon kunde fixa ett hjul osv. Det var
mycket viktigt att vi fick tag i bra hjul, helst ville vi ha transportcykelhjul. Dessa var
mycket kraftigare än vanliga cykelhjul och hade därför lättare att stå emot
påfrestningarna i till exempel en kurva.
- En så enkel sak som däck var problem för oss. Dels var de ransonerade och dels var de
av så dålig kvalité. Jag minns att jag fick ut ett nytt däck som jag lade på inför
en tur till Ystad. När vi kom hem var däcket helt uppslitet, det fanns inget gummi kvar
på slitytan.
Verkstaden blev till en samlingspunkt för ett drygt tjugotal grabbar. Hit kom man så
fort man var ledig från arbetet och inga andra plikter kallade. Hade man ingen egen bil
under produktion så var det säkert någon annan som behövde ett handtag. Både Gunnar
och Georg betonar hur viktig gemenskapen var. För flera betydde åren med cykelbilar
grunden till livslångt kamratskap. Georg fortsätter:
- Det som drev oss var att få ett fordon att ta oss ut med. Givetvis var gemenskapen och
samvaron i verkstaden också betydelsefull. Man kände sig rik när bilen var klar och man
kunde börja köra turer med den. Nu hade jag och min flickvän Maj-Britt ett fordon som
vi lätt kunde ge oss ut på utflykter med.
- Ibland samlades vi några stycken och åkte på utflykt tillsammans, berättar
Maj-Britt. Man kunde då se oss komma i karavan, 4-5 bilar i rad på väg till Lill-Olas
eller upp till Hildesborg för att bada. Många söndagseftermiddagar åkte vi ner till
kaféet i Ålstorp för att dricka en kopp kaffe. Var det en riktigt fin dag kunde vi till
och med fortsätta ända ner till Bjärred.
Georg och Maj-Britts småturer är något de gärna minns och berättar om. Men ett strå
vassare var deras två långturer.
- En helg åkte vi till Lomma för att kampa. Det var ett par fina dagar. Höjdpunkten var
nog besöket på Bulltofta. Här stod ett antal amerikanska bombplan uppställda. Vi
tittade på dem, medan de amerikanska piloterna såg på våra bilar. Vid ett annat
tillfälle åkte Maj-Britt och jag på semester till Ystad. Med några få kronor på
fickan gav vi oss iväg söderut. Efter ett par besök och övernattningar hos bekanta,
kom vi lyckligt fram till Ystad. Under tiden hade min mormor hämtat ut min lön och sänt
den med poste restante till Ystad. Vad vi kände oss rika! På semester och med en hel
lön på fickan. Vi köpte ett par frallor och rökt lax – det blev riktig fest! Men
sen var nästan hela lönen slut. Det var sannerligen inte mycket pengar man hade att
röra sig med.
- Men vi hade i alla fall pengar nog för att bjuda ett antal militärer på kaffe och
skorpor, inflikar Maj-Britt. Vi väckte givetvis viss uppmärksamhet med vår cykelbil och
när militärerna visade sitt intresse var det ju självklart att vi skulle bjuda på en
kopp.
En annan del av verksamheten var tävlingarna, berättar Gunnar.
- De var inte så viktiga, det var givetvis roligt att komma ut och tävla, men för oss
var det inget mål för bygget av bilarna. I Landskrona fanns ytterligare ett gäng som
sysslade med cykelbilar. Det var två bröder Eriksson, Alv och Erik, som nog från
början var med hos oss men ganska snart drog sig ur och startade EXON. För grabbarna i
EXON handlade det mer om att tävla än det gjorde för oss. Vi ville också lära våra
medlemmar trafikvett och ingen släpptes ut på vägarna innan han examinerats på
trafikreglerna.
Den 4 november 1944 anordnade Landskrona Motorklubb en "orienterings- och
tillförlitlighetstävling" i Landskrona. De hade ju ingen egen verksamhet på grund
av kriget men ville gärna organisera ett lopp. I tidskriften Cykelbilisten, utgiven av
Erik Eriksson på EXON, finns i 1944 års jul- och nyårsnummer en utförlig beskrivning
av loppet. Vi låter tidningens reporter berätta:
"Alv Eriksson, som vanligen tävlar i enmansklassen, ställde upp tillsammans med en
ung dam, fr. Irene Magnell. Kurt Möller och Erik Erixon ställde också upp i
tvåmansklassen. Ja, hela Exonlaget hade infunnit sig. Landskrona Cykelbilklubb hade
också ett starkt lag. Man förstod genast att striden mellan dessa båda klubbar skulle
bliva mycket hård."
Klockan åtta på morgonen startade tävlingen utanför hotell Bristol. Man skulle på
småvägar ta sig till Tågarp för att sen vända åter till målet utanför Bristol.
Gunnar Leijon ställde upp med "ett intressant åk", en tvåhjulig cykelbil.
Förväntningarna på denna var stora, men infriades tyvärr inte vid detta tillfälle.
Segrare i loppet blev Alv Eriksson med sitt damsällskap.
"Att tävlingen stod högt över alla andra som hittills arrangerats i Sverige var
det ingen tvekan om. Cykelbilisterna hoppas på flera tävlingar i lika god stil. På
deltagare skall man aldrig lida brist. Entusiastisk publik kommer alltid till alla
cykelbiltävlingar" avslutas reportaget i Cykelbilisten.
Samtidigt som man på Landskrona Cykelbilklubb i lagom takt gjorde bilar för eget och
kamraternas bruk, försökte bröderna Eriksson på EXON också göra affär av
cykelbilflugan. Förutom att EXON var en klubb för ett antal grabbar som hjälptes åt
att bygga cykelbilar, var den landets första och troligen enda cykelbilfabrik. Man
tillverkade bilar som salufördes och sålde ritningar till den som själv ville och kunde
bygga en egen cykelbil. De annonserade i hobbytidningar och försökte med hjälp av ett
antal återförsäljare runt om i landet nå ut till köpsugna grabbar.
Tidskriften Cykelbilisten blev ett organ för alla cykelbilintresserade, men samtidigt ett
sätt för EXON att sälja sina egna produkter. Förutom hurtfriska reportage, nyheter
från cykelbilfronten landet runt, massor av bilder, tips och annonser förmedlades
smygreklam om EXONs cykelbilar. Givetvis förekom annonser från andra. Gunnar Leijon hade
till exempel flera erbjudanden om ritningar på bilar, men EXONs produkter gick som en
röd tråd genom varje nummer.
De som idag kommer ihåg EXON brukar placera dem på Karmelitgatan eller i Säby. Detta
är inte helt riktigt berättar Alv Eriksson.
- Vi startade i en lokal på Östergatan, men flyttade ganska snart till Föreningsgatan.
Karmelitgatan har med min bostad att göra. Jag hade ett litet rum där. Det var
egentligen en gammal omodern tvättstuga som fixats till lite. I Säby hade Erik sitt
tillhåll. Han hade kommit över en gammal militärbarack och på något vis lyckats få
en tomt i Säby där han kunde slå upp den. Det var inte mycket till bostad. Här samlade
han likasinnade. De första åren var det cykelbilarna som gällde, men efter kriget kom
det allt mer att handla om motorcyklar. Här hade han även sitt tryckeri. Förutom
Cykelbilisten gav han ut en liten tidning som kallades Annonsbladet.
- Vi brukade testa färdiga cykelbilar ute i Karlslundsallén. Vi mätte upp en sträcka
på 1 km, från Kuskahusen ut mot Säbyholm. Med så kallad flygande start skulle sedan
denna sträcka köras så fort som möjligt. Vi mätte tiden det tog för cykelbilen att
köra sträckan och räknade utifrån det ut hastigheten. Vi var säkert uppe en bra bit
över 30 km/tim innan vi vara nöjda med resultatet. En bra bil skulle även kunna ta
Hildesborgsbacken utan att göra slut på föraren.
- Det hela var ju en ganska kortvarig fluga, fortsätter Alv. Väl kriget tog slut
öppnades nya möjligheter för den som var intresserad av teknik och fordon, många
började med motorcyklar. Men så sent som 1949 hade vi tävlingar. Troligen var den sista
större tävlingen Nordiska mästerskapen i cykelbilåkning i Helsingfors. Gert
Mårtensson och jag ställde upp med en tvåsitsig cykelbil och vi lyckades bli Nordiska
mästare i klassen.
Idrottsföreningen Kronan gav 1943 ut en liten skrift – Landskronaidrottens jul
– vari man bland annat berättar om Landskrona Cykelbilklubb. Slutet på den artikeln
får även bli slutet här:
"Och det är faktiskt inte utan att man önskar dessa framåtsträvande pojkar all
den hjälp de kan få, ty här ha de skapat sig en sysselsättning, som övar upp deras
tekniska anlag, låter deras individualism och uppslagsrikedom slå ut. De använda sin
fritid till något produktivt. Med fler sådana initiativtagare som Gunnar Leijon och hans
kamrater blir Hemgårdar och andra "syjuntor" för ungdomens omhändertagande
onödiga."
Åter toppen
HILDESBORGS
TEGELBRUK
av Bengt Thelander
Från slutet av 1100-talet och början av 1200-talet nämns tegelgårdar i Malmö, Lund,
Landskrona och Helsingborg. En tegelgård var ett tillfälligt tegelbruk som med en enkel
markugn upprättades vid en byggnadsplats. Vid början av 1600-talet låg ett tegelbruk
vid Rydebäck, sannolikt Skånes första riktiga tegelbruk. Det så kallade
Kronotegelbruket i Sundvik startade sin verksamhet 1748. De flesta andra tegelbruken i
landskronatrakten är från 1800-talet. Skåne hade c:a 280 tegelbruk under åren 1850 -
1985. Enbart mellan Landskrona och Helsingborg har funnits ett 40-tal.
Ett av dessa var Hildesborgs tegelbruk. Det ursprungliga tegelbruket, anlagt av baron
Stjärnblad, låg väster om Hildesborgs gård, nere vid havet. Här fanns dock ingen fast
ugnsbyggnad att bränna teglet i utan man röjde en plats där man torkade och staplade
råteglet varvat med torv, ved eller kol och täckte med en blandning av aska och lera.
Sedan tände man på och lät det brinna några dagar. Metoden var enkel och användes på
många lantgårdar i trakten för hemmaproduktion av tegel.
På 1870-talet blev efterfrågan på tegel så stor att greve Wachtmeister, som då var
Hildesborgs ägare, 1877 byggde ett nytt tegelbruk vid Rustningshamn i Hilleshögsdalens
mynning. Han påbörjade även ett hamnbygge här. Det visade sig vara omöjligt att
genomföra och det självdog snart. Istället blev det Ålabodarna som kom att få en
ordentlig hamn.
1925 ägdes Hildesborgs tegelbruk av greve Walther af Hallwyl. Detta år anställdes en ny
tegelmästare, Edvin Lundh. Han kom från Lomma och var av välkänd tegelmästarsläkt.
Han var min farmors bror och man kan nog säga att det var med honom min släkt kom till
trakten.
Edvin bosatte sig i tegelmästarbostaden en bit upp i backen, med utsikt över Öresund,
Ven och Köpenhamn. Härifrån hade han även god uppsikt över bruket. Huset hade varken
vatten, avlopp eller centralvärme. Man kallade det för "nya
tegelmästarbostaden", detta trots att det byggts redan 1898. Det hade då ersatt den
ursprungliga bostaden som låg nere vid havet. Det huset tjänade nu som arbetarbostad.
På sommaren var Hildesborg en idyll med gröna backar och blommande slänter. I de gula
backafallen fanns otaliga backsvalebon. Badet ansågs vara kustens bästa. Inte bara folk
från närområdet kom för att bada om kvällar och helger. Familjer med bil eller
motorcykel kom körande från Malmö, Lund och Eslöv, ibland ännu längre ifrån, för
att använda sig av den långa bryggan och njuta av det friska vattnet. En riktigt vacker
söndag kunde det röra sig om flera 100-tals badare.
Men lika gästvänligt och skönt som här var på sommaren, lika isolerat och kargt kunde
det vara på vintrarna. Då stod tegelbruket stilla och inte sällan var vägarna
"igenfygna" med drivor på flera meters höjd. Då var enda möjligheten att ta
sig till och från Rustningshamn över åkrarna eller utmed stranden.
Det var några få familjer som bodde här nere. I tegelmästarvillan hade Edvins
systerdotter Agnes Thelander flyttat in – hon var min faster. Agnes skulle arbeta
halvtid på kontoret och halvtid i Edvins hushåll, men kom egentligen att arbeta heltid i
det stora obekväma huset och fick ägna kvällarna åt kontorsarbetet. Bara att handla
och se till att det nödvändiga för dagen kom till huset tog tid. Mjölken skulle
hämtas på Hildesborg, en promenad på 3 km fram och åter. Till affären, och för att
hämta posten, fick hon gå utmed kusten till Sundvik.
Nere vid stranden, i den gamla tegelmästarbostaden bodde Elise Kroll med fostersönerna
Elver och Fredrik – allmänt kallad Figge. I ett litet rum bodde Sofia Svedberg och i
en liten lägenhet i huset bodde brännaren Nils Larsson med hustru. På gaveln hade
Herman Persson ett rum.
I mars 1933 flyttade far från Lomma till Hildesborg, han flyttade in hos Edvin och Agnes.
Han anställdes som tegelbrukselev och hade nog planer på att själv med tiden bli
tegelmästare. Hildesborg var en bit på vägen, men tiden gick och han blev kvar på
Hildesborg. Mor och Far gifte sig 1937 och flyttade in i Johanna Olssons hus i
Smörhålan. Och då var ju alla planer på tegelmästareutbildning grusade, att studera
när man hade familj var omöjligt.
Genom åren kom far att arbeta med - som det brukar heta - alla förekommande arbeten på
bruket och blev kvar ända fram till nedläggningen 1967.
Människorna och verksamheten på Hildesborgs tegelbuk kom att bli en viktig del av min
uppväxt och jag fick en god inblick i hur leran förvandlades till tegelstenar.
Leran bröts i backen söder om bäcken och vägen som går genom hela dalen. Man grävde
och hackade ner leran i en tippkärra. När 5-6 kärror var lastade hämtade far dessa med
ett bensindrivet hemmabyggt lok och drog dem på den utlagda rälsen ner till bruket.
När backarna blev för branta skulle far spränga loss leran för att förhindra att
backen rasade ner över gubbarna och begrava dem. Han borrade två meter in i backen med
ett långt borr och förde sedan in en nitrolitgubbe med stubintråd och tändhatt. För
att varna folk i närheten måste han ropa ut en varning: "Här skall tändas!"
strax följt av "Här var det tänt!". Efter 4-5 minuter hördes en puff från
backen. "Kom igen!" ropade far som tecken att faran var över. Det syntes
nästan inte alls att han sprängt. Meningen var att det skulle bildas en så
"gryta" - ett litet tomrum inne i backen. Så friskade han upp borrhålet och
stoppade in 2-3 kilo nitrolit. När han var klar följde samma procedur med varningsrop,
men denna gång följdes de inte av en liten puff, utan en smäll som riste om hela
backen. Agnes kristall och porslin klirrade i tegelmästarbostadens buffé länge efter
och jag trodde att hela huset skulle rasa eller glida ner på vägen. Efter ett par
sådana smällar kunde arbetarna tryggt återvända till backen och tömma den på lera.
Men efter några dagar var det dags att upprepa proceduren.
Vid slutet av 30-talet kunde man inte ta mer lera i den aktuella backen. Ovanför låg en
av Karl XII:s skansar. Den skulle fördärvas om man fortsatte in i backen och
länsstyrelsen tillät inte detta. En ny lergrav blev anlagd på norra sidan av vägen,
med ryggen mot Sundvik. En 500 meter lång järnvägslinje sträcktes mot den nya
lergraven.
Nu var jag så gammal att jag till min lycka fick åka med far på det lilla loket när
han körde den nybrutna leran ner till bruket. Eftersom spåren låg där badgäster och
andra färdades för att komma ner till sjön, måste vi signalera vår framfart. En stor
malmklocka var upphängd på loket och i den ringde jag så fort jag hade någon inom
synhåll.
När leran var slut även vid Sundvikslergraven togs spåren upp och ny lergrav öppnades
öster om tegelmästarbostaden. Nu hade en grävmaskin köpts hos Åkermans i Eslöv. Med
sina många linor och sin rörliga arm krävde maskinen utbildning av den som skulle
hantera maskinen. Det blev fars uppgift och efter en hel veckas utbildning i Eslöv var
han redo att betvinga backarna.
Så småningom försvann spårdriften av tippkärrorna. De ersattes av utrangerade
lastbilar som köpts in från Vägverket. Med dessa transporterades leran från lergraven
direkt till den så kallade förältaren inne i tegelbruket.
När Tyskland den 1 september 1939 invaderade Polen förändrades inte bara Europa, utan
även vi i den lugna dalen kände av förändringarna. Tegelbrukens bryggor måste
nämligen rivas bort, myndigheterna var rädda att dessa skulle kunna användas vid en
eventuell landstigning. Försvaret ville även riva skorstenarna - de var synliga mål -
men av detta blev intet.
När bryggorna hade försvunnit var lastbilstransport av tegel det ända tänkbara. Många
åkare och chaufförer har fraktat tegel uppför backarna. En av de mer namnkunniga var
Gustav Håkansson från Gantofta, Stålfarfar kallad.
Tegelbruket hade ingen egen lastbil förrän 1947, då köptes en Fargo hos Bruces i
Landskrona. Den var grön med svarta skärmar och lastade cirka 5 ton. Dess förste
chaufför var Nils Nilsson från Borstahusen, senare tog Bruno Kindmo från Landskrona
över och till slut Gunnar Persson från Glumslöv. Bilen var nu slutkörd och man beslöt
att låta traktens åkare ta över alla transporter.
Genom åren hade Edvin moderniserat, byggt ut och rationaliserat så mycket han kunnat med
de små medel som stod till buds. Att komma som ung och nyutbildad tegelmästare till en
gammal arbetsplats var nog inte lätt. På tegelmästarskolan hade han fått lära sig att
tegelmästaren skulle vara reserverad, bestämd och tituleras Mäster. Han skulle titulera
arbetarna med efternamn möjligen till äldre arbetare med förnamn. Hildesborgarna hade
varit vana att säga efternamnet eller, de som vågade, Du till arbetsledningen. Nu fick
de vackert lära sig att tilltala den nye tegelmästaren med Mäster.
Ugnsbyggnaden på Hildesborg var fortfarande den ursprungliga, det vill säga från 1877.
Men den var inte mer omodern än andra ringugnar på bruken i trakten. På ugnsvalvet
huserade brännarna. Det var ett ansvarsfullt arbete som utfördes i treskift. Den som
arbetade dagskiftet rullade in kol till den som arbetade på natten. Den som hade
nattskiftet arbetade helt ensam på bruket. Ensamarbete på natten var tillåtet eftersom
inga maskiner fanns på ugnen. Inga termometrar eller andra instrument fanns för att
bestämma kolmängd eller drag, endast ögat och rutin hos en skicklig brännare avgjorde
resultatet av bränningen.
För att fasadteglet skulle få jämn gul färg användes en metod som kallas reducering.
För Edvin var det naturligt att införa denna metod på Hildesborg, det var nämligen
hans far, Jöns Lundh, som introducerat metoden i Sverige. Resultatet blev lysande, men
inga myndigheter hade idag godtagit att arbetskraften utsattes för den.
Jag var med far ibland när han skulle utföra reduceringen. Han stängde draget till
skorstenen och tog bort alla luckorna över fyrhålen på ugnsvalvet. Några ersattes med
luckor försedda med oljefyllda trattar och en liten kran. När vi öppnat takluckorna på
ugnshuset, var det klart att starta processen.
Far öppnade de små kranarna på luckorna och oljan rann nu ner i den glödheta ugnen.
Upp kom den svartaste rök man kan tänka sig och fullständigt fyllde hela ugnshuset. Far
och jag fick krypa på valvet för att få luft, ögonen rann och vi hostade ikapp.
Utifrån såg det ut som hela ugnsbyggnaden brann. Efter drygt 15 minuter hade det värsta
satt sig och vi kunde andas igen. Om allt nu gått väl hade teglet fått en vacker och
jämn gulgrön färg som pryder många hus och villor.
Att brännaren alltid var ensam på natten är kanske inte riktigt sant. Ibland om
vintrarna hände det att han fick gäster. Det var luffare, män som vandrade på vägarna
runt Sverige och tiggde sig fram, som sökte natthärbärge. Några kallade sig
skärslipare, de slipade knivar och saxar till hemmafruar. Någon hade ett gammalt
symaskinstativ med slipskivor, monterat på en gammal cykel medan någon bara hade ett
bryne i fickan.
Luffarna var inga kriminella personer i samhällets utkant, utan män som av någon
anledning kommit utom sina sociala ramar, det kunde vara konkurser, skilsmässor eller ren
fattigdom som tvingat dem ut på vägarna för att tigga sig fram.
Far hade som mest 17 luffare på en natt, men normalt ett tiotal. Det som tegelhotellet
bjöd på var ett stycke rent papper att ligga på under natten. Stannade någon kvar
under julen blev en matbit serverad till luffaren också. En del låg i sanden på valvet,
andra föredrog att ligga nere invid ugnen. Något tegelbruk eller glasbruk hade en så
kallad luffarkammare. Den var inredd med träbritsar - för det mesta fulla av ohyra -
bord och stolar.
Tegelbruken var speciellt omtyckta eftersom det fanns möjlighet att laga varm mat.
Brännaren lyfte av en fyrlucka i räckan, allt efter hur varm härd luffaren ville ha.
Där tillreddes stekt korv med potatis, stekt fläsk, kokt eller stekt fisk, soppor, bruna
bönor och mycket annat. Det gick även bra att värma sitt kaffe, ibland till
rödspritskasken.
Varmvatten för hygienen saknades inte heller. Sköttes inte denna fick luffaren
påstötning från brännaren. Vid besöken på tegelbruken gavs ett ypperligt tillfälle
att tvätta sina kläder. Man behövde ju inte frysa medan man avklädd tvättade upp sina
plagg i varmt vatten och lite såpa. Värmen från ugnen gjorde även att kläderna
torkade fort. Men när alla luffarna sov, ja då var brännaren åter ensam.
Alla luffare hade ju vanliga namn, men i luffarkretsar användes deras efternamn sällan,
far talade t. ex om Taggtråd. Han hade som bisyssla till tiggeriet att göra
ståltrådsarbeten – vispar, äggkokningskorgar och andra småsaker. Döve Nils, var
mantalsskriven i Älmhult. Han hade en fast punkt i tillvaron hos bankdirektör Rudebäck
på Hildesborgs gård. På våren och hösten kom han till gården i hopp att få kläder,
det kunde vara en kostym, skor eller en överrock – och så några kronor som
handpengar. När Rudebäcks lämnade gården och flyttade till Lund förvarade vi gåvorna
till Nils i väntan på att rutten skulle föra honom till Hildesborg. Mauritz bodde flera
vintrar i brukets omklädningsrum. När tillfälle gavs arbetade han i hamnarna. Men när
våren med vipor och lärkor kom till Dalen, då försvann Mauritz och vi såg honom inte
förrän till hösten.
Och så var det Enarmade Adolf som kommit till olycka i en tröska och blivit
invalidiserad. Det var Lille Nils och Lomma Mauritz och många fler som jag inte längre
kommer ihåg namnen på.
Luffarna hade också ett kärt hem hos trädgårdsmästare Malm i Örja, och en del
föredrog att ligga på de andra tegelbruken eller på en av traktens många gårdar.
Insättning och uttagning av tegel i ugnen skedde på ackord. Ugnen kunde bara producera
12000 - 15000 tegel per dygn, så när antalet var satt eller uttaget kunde gubbarna gå
hem för dagen med fullt betalt. På sommaren behövdes den kortare arbetstiden säkert
för värmens skull, det var 50 - 60 grader inne i ugnen och det nybrända teglet var
varmt. För att kunna ta i teglet användes så kallade "hant- och tommalär".
Det var gummibitar utklippta från en gammal bilslang. Utanför ugnsporten stod en
bleckspann med vatten och på en spik hängde en plåtmugg – allt till gemensamt
bruk.
Det producerades mellan tre och fem miljoner sten årligen på bruket. I huvudsak var det
9-tums tegel för export till Köpenhamn och 10-tums tegel för den svenska marknaden.
Stenen till Danmark lastades på skutor vid brukets egen brygga. Den var ett par hundra
meter lång och gick rakt ut i sundet. Man brände både röd och gul fasadtegel och
flamtegel för innerväggar. Det förekom även att man tillverkade dräneringsrör i
olika dimensioner och taktegel.
Några konstnärliga föremål har också bränts. Åge Lundström modellerade av sina
barn, och fick bränt sina skulpturer i ugnen. Konstnärer kom också med sina alster och
skolorna i Landskrona brukade komma med en massa småsaker som de ville ha bränt.
Vid den tidigare omnämnda bryggan förekom ibland viss tvivelaktig verksamhet. På slutet
av tjugotalet smugglades det friskt utmed våra kuster. Det var i huvudsak sprit som
fördes iland. Ofta var det i stora kvantiteter, i fat som rymde flera hundra liter.
Smuggelbåtarna lade till vid bryggan och så körde man iland varorna på tegelkärrorna
som löpte på bryggans räls. I land väntade häst och vagn för vidare transport
uppför backarna. Det går många mer eller mindre fantastiska – sanna eller osanna
– historier från den tiden.
Personalstyrkan har varierat, men höll sig kring 25 man. Omkring sekelskiftet arbetades
det i skift på bruket och då lär arbetsstyrkan ha varit uppe på 60 - 70 man.
Edvin dog i mars 1953. Far och Agnes övertog då driften av tegelbruket. 1955 anställdes
en ny tegelmästare, Nils Sigelfält.
Tegeltillverkningen blev i början av 1960-talet allt mer olönsam. Man gjorde vad man
kunde för att motverka problemen, men till sist var situationen sådan att ägarna gjorde
stora förluster. För att undvika annalkande konkurs, föredrog man att lägga ner
driften den 30 juni 1966. Far och Sigelfält blev kvar ytterligare ett år för att
avveckla allt.
Av tegelbruket finns idag inte mycket kvar, tegelmästarbostaden är den som är sig lik,
gamla tegelmästarbostaden har ändrats om till en lägenhet. Matsalen har hyrts ut till
konstnärsateljé och det gamla korsvirkesgaraget har blivit sommarbostad, likaså fars
kontor. Lokstallen har blivit skräpkammare.
Av det egentliga tegelbruket återstår ingenting. Det är bara de stora såren i backarna
som vittnar om arbete, försörjning, slit och svett.
Åter toppen
HVEN
I BRYTNINGSTID
av Elisabeth Nilsson
Vi skriver år, Ett Tusende Sjuhundrade och på det Tjugosjunde efter
Christi börd. Knappt ett decennium har förflutit sedan det stora
nordiska kriget tog slut. På ön Hven i Öresund har man ännu inte återhämtat
sig efter ödeläggelsen som ön då utsattes för.
En liten ljusstrimma i öster förebådar en ny dag. Det är tyst och
stilla i Tuna by, som ligger i en sänka på öns platå. De 35 gårdarna
och några gatuhus med sina kålhagar, är placerade tätt tillsammans med
Kasekille i väster och Möllebacken, så väl skyddade mot inkräktare
och hårda vindar som det går på denna flacka ö. Runt omkring byn
ligger dess vångar och i sydost breder den stora fäladsmarken ut sig.
Mitt uppe på ön finns Uranienborgs kungsgård, dit alla byns bönder har
hoveriplikt.
Kuckeliku, nu galer "hanen" hos Jeppe Jöns på nummer 1. Den står
och sträcker på sig överst på dynghögen i "kårran", och får
genast svar från sina fränder i byn. Sakta öppnas översta delen på dörren
till boningshuset och ett grått huvud sticker ut. Det är husbonden själv,
gamle länsman Jeppe Jönsson, som tar sig en titt ut över den
kullerstensbelagda gården. Han ser att drängen Sven Larsson håller på
att sela hästarna. Sven skall till Kungsgården för att göra
hoveridagsverke och då gäller det att vara uppe i ottan. Sedan
kommendanten på Helsing- borgs fästning, överstelöjtnant Petter
Lannerstierna, blivit deras husbonde, har dagsverken utökats. Tur att jag
har en ung och rask dräng nu när åren börjar tynga mig och jag inte
orkar hänga i som förr, tänker Jeppe.
Från fähuset hörs skrammel av mjölkärl och husmodern Elna, som klarat
av morgonsysslorna där, blir synlig i dörren. Elna Jönsdotter är i
sina bästa år, ännu inte fyrtio fyllda. Hon går med raska steg över gården
med mjökspannen i handen och efter henne kommer katten, som jamar inställsamt
mot henne. Själv smilar hon upp sig mot Sven, stannar till och pratar ett
slag. Ja, ja, tänker Jeppe, de kommer bra överens de där, och det är
inget att undra över, Sven är rask och skötsam och en god hjälp även
för Elna.
Jeppe känner nu att morgonluften är rå. Han stänger dörren och går
in för att se till elden i "gruvan". Det har varit ont om
"illebrand" här på ön så länge Jeppe kan minnas, och inte
har det blivit bättre sen främmande soldater och kapare härjat här
under krigsåren.
Jeppes funderingar.
Det är mycket som förändrats bara under min livstid, tänker Jeppe, lägger
några grenar på elden, sätter sig och försjunker i tankar. Det har nu
gått femton år sedan han gifte sig med Elna. De är båda födda i byn.
Tidigare var han gift i arton år med Christense. 1694, då de gifte sig,
var hon redan en gammal kvinna och han var hennes tredje man. Christense
hade en framstående ställning i byn och så hade hon gården Det var ett
förmånligt gifte.
Christense var född i Helsingör. 1636 var det väl, för hon var 76 år
då hon dog 1712, resonerar Jeppe för sig själv. Till Hven kom hon 1666,
då hon blev gift med Jöran Jönsson Backe, vår birkefogde och länsman.
Deras äktenskap varade i sex år. Med sin andre man, Åke Larsson, var
Christense gift i tjugotvå år. Hennes barn fanns på gården när Jeppe
kom dit. Med Elna fick Jeppe egna barn. Den första tösen fick namn efter
den döda hustrun, som brukligt var.
Synd att Birkerätten togs bort. När den fanns kunde vi själv lösa de
tvistigheter som uppstod på ön. Rätt skipades av birkefogden och ett
par betrodda män. Efter 1680 är det häradets tingsrätt i Annelöv som
dömmer. För att komma dit måste man över sjön och det kan vara besvärligt,
särskilt vintertid. Det har Jeppe själv fått erfara. Han har flera gånger
varit instämd till tinget för att redogöra för saker som hänt under
den tid danskarna var herrar på ön.
Men Jeppes tankar dröjer kvar vid slutet av förra seklet. På 90-talet
var det flera missväxtår och det blev anledning till den danske
kornetten Ellers återkomst. En tid hade han både Uranienborgs kungsgård
och Säby ladugård under arrende. Ellers var en hård och fordrande
herre, som större delen av året bodde på Säby ladugård.
Nästa "herre" var överste Rotleib, kommendanten på Landskrona
fästning. För 400 daler silvermynt och böndernas arbete fick han 1705
överta arrendet på Kungsgården. Där skapade han ett fåravelsbruk. Länge
fick han dock inte njuta av sitt förvärv. Snart blev han kallad under
fanorna och tillsammans med sitt regemente överförd till Pommern. Skåne
återsåg han aldrig. I hans ställe kom överstinnan Anna Engel
Schyttenhielm att inneha Kungsgården. Hon skrev till kommerskollegium och
klagade över att fienden hade borttagit husgeråd, brygg- och brännvinspannor,
sängkläder och 1709 års gröda.
Det stora nordiska kriget.
Nu har Jeppe i sina tankar hunnit till ofärdsåren under det stora
nordiska kriget. Den tid då Hven drogs in i storpolitiken och hemsöktes
av svenskar, danskar och ryssar. Jeppe skakar på sig och rör om i elden,
han fryser vid minnet av de svåra åren.
Det var dock en ståtlig syn då den svenska flottan i förening med de
engelsk-holländska ankrade upp söder om ön, medan den danska drog sig
ned mot Köpenhamn. I skydd av den förenade eskadern skeppades Carl XII
och den svenska hären över Sundet. En truppstyrka på 3.000 man tog vägen
över Hven, där de överflyttades till grundgående barkasser, som
seglades och roddes till Humlebaek söder om Helsingör den 24 juli år
1700. Då Fredrik IV hämtat sig från överraskningen skyndade han sig
att få stillestånd och det blev lugnt kring Hven i några år.
Men 1709 landsteg den danska hären vid Råå. Därefter började det
komma hit folk från Skåne med sådant som de ville gömma, som de
trodde, undan soldaternas härjningar. Hur man nu kunde tro att något var
i säkerhet på en ö mitt emellan två stridande länder. Man släpade över
de mest otroliga saker som "hästar, kor, får, skinn, skinnbyxor, säckar
med too och fjäder, en bytta med ister, tunnor med havre, förfotade
strumpor, sängedynor"och mycket annat. Till råga på allt elände
kom de efter femton år och ville ha tillbaka sina saker. Som om de inte
visste att ön plundrats och att befolkningen var helt utblottad. Jeppe
skakar på huvudet där han sitter vid elden och blickar tillbaka.
1708, sista året då det var någerlunda lugnt på Hven, miste de sin själasörjare
Niels Tomesen Munch. Kyrkoherden var född på Nordjylland och kom hit
1675. Då var danskarna herrar på ön och de tillsatte tjänsten. Niels
Munch vann både öbornas och de svenska myndigheternas förtroende. När
Hven efter skånska krigets slut återgick till Sverige, fick Munch inte
bara behålla sin tjänst, utan han fick också Uranienborgs kungsgård
under arrende. Den senare tvingades han dock lämna efter missväxtåren på
90-talet.
Nästa präst, Jöns Espman, konserverade inte änkan, utan gifte sig med
Munchs dotter Marne. Under hans tjänstetid kom danskarna tillbaka. Alla,
utom prästen, var glada då danskarna tog ön under sitt beskydd.. Jeppe
minns nog den natten då de höll råd och sedan for till Köpen- hamn, där
de talade med "överheten". 1710 satte fregatten "Flyvende
Abe" över löjtnat Peder Jörgensen Baad, en skeppsskrivare och åtta
matroser till Hven. De inkvarterades i prästgården. Espman och hans
hustru, som farit över till Glumslöv för att taga nattvarden, fick gäster
som inte gav sig av i första taget.
1711 kom en stor dansk "skiepsslup" hit med 16 man, som det
heter, till " undersåternes beskyttelse mot kapare som härjat där".
Jeppe drar lite bistert på munnen, där han sitter och filosoferar i
"stuevärmen". Under de här åren gällde det att hänga med i
svängarna, då svens- kar och danskar växelvis härskade på ön. Men
han klarade sig, även om det inte alltid var lätt för en länsman under
sådana förhållanden. Hven kom under några år att höra till Krogens
ampt (Kronborgs län). Dit betalade bönderna sin "landbogsgeld"
och sitt tionde. Jeppe blev amptforvaltare Lorentz Juhls "betjänt".
Danska fregatter bevakade Hven.
I ungefär ett decennium var danska fregatter stationerade vid Hven. Dess
officerare huserade på kungsgården och matroserna förnöjde sig med
"piebörnen". Följderna därav kan man läsa om i Sankt Ibbs
kyrkbok.
Den "Flyvende Abe" under kaptenlöjtnant Anders Rasmusen Segeröö,
var bestyckat med 12, 3 punds kanoner och hade en besättning på 49 man.
Den "Flyvende Fisk" hade 8, 2 punds kanoner och 36 mans besättning.
Båda skeppen var 84 m långa, 20 och.18 m. breda. Djupgåendet var 8 m.
Utom dessa fregatter höll andra danska fartyg vakt vid Hven.
På hösten 1714 inträffade en händelse som skrämde hvenborna. Då
bevakades Hven av den "Flyvende Fisk" anförd av kapten Wirelegs.
En löjtnant och några matroser fick i uppdrag att undersöka "Gallehög",
en bronsåldersgrav på östra sidan av ön. Under två flata stenar
hittades bland jord och gråsten, en broläggning och en mängd benrester.
Om danskarna trott att de skulle finna en vikingaskatt, så blev de
lurade. En bonde, Hindrik Jönsson, tog de två flata stenarna. De andra i
byn förgruvade sig och menade att det aldrig kunde gå väl, - att störa
de döda brukade straffa sig.
En tid efter denna händelse, minns Jeppe hur bonden Per Samuelsson
alldeles uppskakad hade kommit och berättat, att han om natten hört en röst.
.Först svagt som när ett spädbarn gråter, sedan ökande i styrka så
att det hördes som om en vuxen man var i dödsångest. Detta skrik
upprepades under fem, sex nätter. Alla var ense om att detta måste ha
ett samband med gravskändningen. Det varslade om att något hemskt skulle
hända och så här i efterhand verkar det så. Ofärden lät inte vänta
på sig.
Hven drogs in i storpolitiken och ödelades.
Vintern 1716 blev gruvligt kall, med ett isbelagt Öresund. Från
Landskrona spreds ett rykte att svenska trupper var i antågande. Bönderna
for till Köpenhamn för att söka hjälp, men där hade ingen tid att
lyssna på dem. Utom sig av oro flydde natten mellan den 4 och 5 januari
156 hvenbor över isen till Danmark Endast 3 män, 31 kvinnor och barn
blev kvar på ön. De flyende tog bara med sig det allra nödvändigaste.
Deras få värdesaker grävdes ner i jorden.
Prästen, som under lång tid mer eller mindre suttit i arrest i sin prästgård,
gav sig av till Landskrona, men återkom efter några dagar Tillsammans
med klockaren Paul Lindgren och några officerare, överförde han Hvens
kyrkokista till Landskrona. Efter kriget kom kistan tillbaka, men kyrkböckerna
som funnits i den var borta och har ännu inte återfunnits.
När nu Hven låg nästan öde blev ön alldeles utplundrad. En del av det
som hände står beskrivet i Rönnebergs häradstings domböcker. Långt
in på 1730-talet processades det om ägodelar som förts till Hven under
krigsåren. Vittnen berättade om svenskt krigsfolks och skånska bönders
härjningar. Om hur både kronobetjänter och bönder kom från fastlandet
för att ta säd och andra förnödenheter. Prästen visade dem till
nummer 30, som var Jens Krogs gård. Där visste han att en del gods var
nedgrävt. De få kvarvarande öborna försökte hindra inkräktarna, men
övermakten var för stor och hela byn plundrades. Kroghållet var det
enda som inte ödelades.
Carl XII sände verkligen en ryttartrupp till Hven för att jaga undan
danskarna därifrån och för att prova isens bärighet. Danskarna var
dock snart åter herrar på ön. De fruktade ett svenskt angrepp på Själland
och chefen för vaktstyrkan på Hven, löjtnant Hans Ebsen fick order att
"oprette 2 bavner (vårdkasar), en på den nordre og en på den södre
kant samt en tredje ved kirken". Om han såg någon fientlighet
skulle kasen på den sidan varifrån det kom antändas. Vid ett större
anfall skulle han retirea sedan han först antänt alla kasarna. Han fick
även två trummor att slå larm med. I Rungsted var en kavalleriofficer
redo att rida till Köpenhamn om något bud kom från Hven. Svenskarna vågade
dock inte lita på isen och när vädret slog om i februari var hotet mot
Själland avvärjt.
När hvenborna vågade sig hem efter flykten till Danmark, var det en
hemsk syn som mötte dem. Allt de ägt var borta, åkrarna var nedtrampade
och inget utsäde hade de att så denna vår. Jeppe blev av amptforvaltar
Juhl beordrad att dela på det lilla som fanns så att även de sämst
lottade fick något. Lite hjälp fick de från Danmark, men inte mycket.
De fick försöka klara sig bäst de kunde. Några gav sig ut på
plundringståg längs den skånska kusten.
Då kom ryssarna.
Danskar och ryssar m.fl nationer drog denna sommar samman trupper för att
kväsa svenskarna. I Öresund samlades en väldig armada. Över denna
vajade tsar Peters befälstecken. Detta retade Fredrik IV, som också
tyckte det blev för många ryssar nära Köpenhamn och företog en del säkerhetsåtgärder.
Bl.a. gavs order om att de ryska dragonerna skulle förläggas på Hven
och att en fregatt skulle patrullera mellan Själland och ön för att
hindra en ev.överföring till Själland. Ryssarna anlände den 9
september och översvämmade ön. Allt brännbart som fanns eldades upp. Däribland
kyrkans väderkvarn, med påföljd att hvenborna måste mala sin säd på
Själland.
Tuna by byggdes upp igen.
Sedan Jöns Espman lämnat Hven lät bönderna "som äro goda
danskar,betjäna sig av en dansk präst när de honom nödig hafva"
skrev häradsprosten i Landskrona vid den här tiden. Prästen R.Rassmusen
Braan eller en klockare reste över från Själland "för att med
psalmer, och böner undfägna bönderna på söndagarna," En dansk
skeppspräst, vid namn Adolp And, bodde en tid på Hven. Inte förrän
1720 återkom en svensk präst. Då var det fred och danskarna hade lämnat
Hven, säkert till stor besvikelse för öborna, som hoppats att få förbli
danskar.
På det som hänt under krigsåren, alla hemskheter och allt lidande. Svälten
och nöden, alla svikna förhoppningar och drömmar. På byn som nu byggs
upp igen, medan såren från ofärdsåren så sakta läkes. På allt detta
tänker den gamle länsmannen, där han sitter vid elden.
Han vet att det kommer att vara fattigt, mycket fattigt på Hven under lång
tid.
Efterskrift.
Anno 1728 d. 27 Jan. stupade Jep Jönsson genom olyckshändelse uti sin
brunn. Han var 67 år gammal. Den 24 nov. samma år gifte änkan Elna Jönsdotter
sig med Sven Larsson, som då blev kronohemmansåbo. Nummer 1 Tuna
flyttades inte när byn skiftades, utan ligger kvar på sin gamla plats.
Källförteckning.
Barfod: Niels Juels flåde.
Jordrevningsprotokoll.
Klinghammer: Tidsbilder från Landskrona och Hven.
Lunds stifts herdaminnen.
Lunds domkapitel.
Lybeck: Öresund i Nordens historia.
Rigsarkivet, Köpenhamn.
Rönnebergs härads domböcker.
Sankt Ibbs församlings kyrkbok C:1.
Örlogsmuseet, Köpenhamn.
Åter toppen
|