När far kom hem
av Elisabeth Nilsson.
Det är sommar. Jag sitter lojt tillbakalutad i sittbrunnen, medan en lagom bris för vår segelbåt fram över Sundets vågor. Vi har varit en tur "der over" och nu stiger Hven upp framför oss. Solen lyser på S: t Ibbs gamla kyrkas vitkalkade gavel. Kyrkan ligger högst upp på backens krön. Det sägs, att den byggdes på denna plats av holländska sjömän, för att vara ett sjömärke under den stora sillruschen på medeltiden. Nedanför backen ser vi en liten hamn, omgiven av en klunga hus. Det är Kyrkbacken, ett gammalt fiskeläge, som vi närmar oss. Hamnen tycks vara full av fritidsbåtar, som vanligt. Skönt att vi har en egen plats i den lilla snipehamnen, tänker jag, medan jag låter blicken glida över husraden, norrut. Där stannar den på en röd tegelvilla i 30-talsstil, som ligger vackert omgiven av grönska. Just nu kastar solen reflexer på de bruna, glaserade takpannorna. Det huset är mitt barndomshem. Från dess fönster har jag otaliga gånger spanat ut över Sundet. Bilden är aldrig densamma, utan ständigt växlande
I mina tankar förflyttar jag mig tillbaka i tiden. Hamnen är inte längre fylld av smäckra lustseglare, utan av betydligt stadigare segelskutor. Skroven glimmar nytjärade, masterna nyskrapade och oljade, speglar sig i vattenytan. Dunket av tändkulemotorer hörs. Det är liv och rörelse på "lejet".
Dessa skutor gick på fraktfart från Öresund och Västkusten till Östersjö-och Norrlandshamnar. Ett 30-tal var hemmahörande på Hven under 1920-40 talen. Sedan minskade antalet stadigt och nu finns det ingen enda kvar.
En av skutorna hette Tuna, uppkallad efter öns enda by. Tuna tillhörde min familj. Hon byggdes 1920 i Stubbeköping i Danmark och lastade 200 ton. Min far var skeppare och besättningen bestod av fem man. De första åren var Tuna enbart segelskuta, men utrustades så småningom med en 100 hk Skandia hjälpmotor. Hon fick styrhytt. De långa mastspirorna minskades och bredfocksrån försvann.
I mitt hem var det inte bara jul-, påsk- och födelsedagar, som var högtidsdagar. Dit räknades också de dagar då pappa kom hem från sina resor. Tuna lastade oftast trä i Norrland eller Finland till Danmark och Tyskland. Som upplast var cement från Limhamn vanlig. En sådan resa tog c:a en månad. I ett sågverkssamhälle vid Ådalen, dit Tuna ofta kom ock lastade trä, förälskade pappa sig i en liten mörk, glitterögd köpmansdotter. Hon blev hans brud och min mor.
Nu sitter jag och minns vilken glädje och förväntan det var i huset då pappa kom hem. Långt innan minsta prick av Tuna syntes var mina bröder och jag hos farfar, som bodde ett par hus ifrån oss. Vi tiggde och bad honom: "Farfar, kan du inte ta kikaren och se om Tuna kommer".
- "Lugna er, det är för tidigt, hon kan inte vara här på länge än", sa farfar. Men till slut tog han fram kikaren och tittade nedåt Sundet mot Malmöhållet. - "Ja, där syns en liten prick", sa han eftertänksamt, "men om det är Tuna, det ser jag inte ännu". Efter en stund kunde han se att det var en skuta, men hur många master hade hon? Det syntes först en, två och slutligen tre master. -"Hurra, det är Tuna" - "Tror du hon kommer in i hamnen, farfar", frågade vi. - "Nej, inte kan hon det när hon har last ombord", blev svaret. Då visste vi att farfar skulle ro ut med sin jolle och borda Tuna. Nästa fråga blev därför: "Farfar, vi kan väl få följa med ut till Tuna". Det fick vi och ville genast iväg förstås. Men det blev att vänta ett bra tag innan Tuna var framme och ankrade upp på redden utanför hamnen
Farfar tog sina åror på axeln och gick mot hamnen och vi hoppade och skuttade bredvid. På Tuna gjorde man sig inte besvär med att ta ned skeppsbåten, man litade på att "far" skulle komma ut och hämta iland besättningen, som oftast var från Hven. Någon fick stanna kvar ombord och vara ankarvakt.
Så snart vi kommit ombord och blivit omkramade av pappa, kilade vi ned i kajutan. Där bredvid fanns proviantskåpet och där stod trälådan med torkad frukt, som var det bästa vi visste. Sedan vi försett oss med frukten, kilade vi omkring och undersökte allt som fanns ombord. Alltför fort var det tid att ro iland, tyckte vi. Väl i hamn sneddade vi över stejlebacken och hem. Där väntade mamma med något extra gott till middag. Hon stod vid spisen och log då pappa gjorde sig fri från ungarna och sedan slöt han henne i sin famn.
Då middagen var avklarad kom farfar och skulle ha reda på hur resan hade varit och vilka nya laster som var på gång. Ofta hade farfar, som var Tunas redare, redan slutit avtal om nästa last. Vi satt och lyssnade till de vuxnas prat och tyckte, att det var så mycket spännande de fick vara med om, medan vi bara gick i skolan. Om jag vaknade på natten kunde jag höra mumlande röster från sängkammaren. 
- "Javisst, pappa var ju hemma. Men han är säkert kvar tills i morgon", tänkte jag sömnigt, vände på mig och sov vidare.
Andra gånger kom Tuna från Helsingborgshållet. Då klättrade vi uppför backen och kikade norrut. När Tuna inte hade någon last ombord utan var "tomme", som vi sade, gick hon in i hamnen. Vi var naturligtvis på kajen och väntade i god tid. Jag vet inte hur många gånger jag stått där och frusit. Manfolket, som satt på de så kallade "gubbabänken", tyckte det var roligt att reta oss. - "Va e de får en råden skorv där kommer", sa de. Vi blev naturligtvis mycket förnärmade, tänk att säga så om vår fina skuta.
När jag bodde på Hven kunde jag på motordunket höra vilken skuta det var som kom eller gick, om den var hemmahörande vid Kyrkbacken. Tunas maskin hade dubbla slag och var lätt att känna igen. Det var nog ganska knepigt ibland, att lägga till med en så pass stor skuta i den lilla hamnen, som oftast var full av skutor och andra båtar. Särskilt om vinden så att säga blåste från fel håll. Då kunde vi se pappa i styrhyttsfönstret med vegamössan på huvudet, hojtandes: "Släng iland en tamp, så vi får ett spring".
När Tuna var förtöjd vid kajen, kunde man tro att vår väntan var slut, men ingalunda. Kom hon från utrikes ort, så skulle tullen göra visitation innan någon fick komma ombord. Vi såg avundsjukt på när ett par uniformerade män hoppade ombord. Pappa skakade hand med dem och den som hade flest galoner gick med honom ned i kajutan, medan den andre snokade omkring på fartyget. Nåja, inklareringen var snart gjord och tullarna försvann iland och vi fick komma ombord. Pappa hade så mycket att ordna med och många att prata med, så vi fick inspektera skutan på egen hand. Det gjorde vi gärna. Naturligtvis skulle vi hälsa på besättningen. Dem och deras kompisar på de andra skutorna brukade skämta med oss. En av dem lyfte en gång upp en av mina bröder, höll honom ut över relingen och sa: "Sjung Jolly Bob, annars släpper jag dej i hamnen". Det kunde inte brorsan, men han blev nedsläppt i alla fall. Min andre bror var otroligt kvick och glad för att klättra. Vid ett tillfälle var han vips uppe på relingen. Lättmatrosen rusade fram och tog ned honom på däck och sade förmanande: "Akta dej så att du inte ramlar i sjön". Brorsan stampade då morskt i däcket och sa: "Jag får ramla i sjön om jag vill, för det har pappa själv sagt". För se pappas ord det var kungsord. Själv tyckte jag att pappa var oerhört lång och stilig, särskilt när han på somrarna hade nytt vitt mösskapell på "östersjöbeviset".
Ibland hade pappa med sig presenter då han kom hem. Jag fick fina "blunddockor", köpta i Tyskland. Av brödernas presenter minns jag särskilt "röseglarna", små fiskeskutor med röda segel köpta i Danmark. En gång stod det uppe på lastluckan en fin trehjuling med lastflak och tipp. Lillebror gick runt cykeln och kunde inte ta ögonen från den. Han vågade knappt tro att det var han som skulle få den.
Visst var det extra roligt de gånger pappa hade köpt något med hem till oss. Kanske mest därför att det inte hände så ofta. Men det var inte presenterna som var det viktigaste. - Nej, det var alltsammans, hela den glada, förväntansfulla stämningen i hemmet då pappa kom hem.
Veckorna före jul avslutades seglationsåret. Skutorna "lades upp" i hamnen under vintermånaderna. Där fick de ligga till fram i mars, då hamnarna norrut åter var isfria. Under vintern ägnade sig skepparna åt underhållsarbeten, sina räkenskaper och så gick de på hamn-, assurans- och andra föreningsstämmor. Dessutom företogs varje dag flera turer till hamnen för att titta till skutorna. På hamnen samlades alla karlar för att dryfta politik, väder och andra väsentligheter. Pappa var dessutom mycket intresserad av fiske. På vintern fick han tid att syssla med det.
När pappa var till sjöss skötte mamma om hus, trädgård och barn med fast hand. Då vi var små hade hon en barnflicka till hjälp. Dessutom hade vi "Alma", husets alltiallo, som skötte tvätt, satt barnvakt och ryckte in när det behövdes extra hjälp i hushållet.
Vi såg alla fram emot den dag då pappa kom hem för att stanna hemma över vintern. Jag slappnade av. Skönt - nu var det inte så farligt om jag gjorde något som jag inte skulle ha gjort eller glömde något, som skulle ha uträttats. Mamma slappnade av hon med, tror jag. Nu var hon inte ensam om ansvaret för hus och hem. Men nog tyckte hon ibland, att pappa var alldeles för svag och eftergiven för oss barn.
Före andra världskriget hade vi ingen radio. På vintern tog pappa hem Tunas radio. Det var nytt och spännande att höra på den. Men det skulle förstås sparas på batterierna. Det blev mest väderleksrapporter och andra nyttigheter, som det lyssnades på. 1938 fick Hven elektrisk ström och några år därefter fanns det radioapparater i alla hem.
Så kom den varma sensommardagen, då jag barfota och klädd i en rutig bomullsklänning satt på "Alfred Ols" mur och pratade med några andra töser, om det hemska att det blivit krig.
- Ja, inte hos oss, men man kunde ju aldrig veta om det kom hit. Tuna kom inte hem förrän flera veckor efter krigsutbrottet. Men så en morgon då vi drog upp rullgardinerna såg vi henne ligga ute på redden. Mitt på långsidorna var målat: "Tuna - Sverige" och en svensk flagga omgärdad av blå/gula lodräta linjer. Det var viktigt med väl synliga nationalitetsbeteckningar.
Nästa minnesbild är från mitten av 40-talet. Vi sitter samlade framför radion, ivrigt väntande på om det skall komma något telegram till pappa. Det var under brikettruschen, då det fraktades kol och briketter från Tyskland till Sverige. Destinationsorten lämnades ut via radion sedan fartyget lämnat lastningshamnen. För oss var det spännande att få höra om Tuna skulle till någon Sundshamn eller uppåt Östersjön. - "Tyst", vi hyssjade på varandra, nu hördes hallåmannens röst: - "Telegram till kapten Christensson, m/s Tuna, destination Helsingborg, Jansonfrakt". - Hurra, det blev Sundet denna gång. Då kommer pappa hem.
Som så många andra gånger förr upplever jag åter minnet av den blåsiga, småkulna majdag då vi gick mot hamnen, genom "lejet" där alla flaggorna sorgset vajade på halv stång. Den här gången orkade inte farfar gå med oss, utan väntade hemma. Vid kajen låg Tuna med flaggan på halv stång. För första gången hade inte pappa fört sin skuta i hamn. Han fick sluta sina dagar mitt i arbetet. Nu vilade han i den kista, som varsamt lyftes iland och bars hem av söner och släktingar. Pappa hade kommit hem för sista gången.
-"Ska du eller jag ta seglen", jag spritter till vid ljudet av min mans röst och återvänder till nuet. Jag ser att vi är framme. Resan är slut för denna gång, även minnenas. Snart är seglen bärgade och vi glider in i Kyrkbackens lilla hamn.
Åter toppen
Åter ettan