VILLA FRIDHILL 
av Calle Sundewall
För en tid sedan kunde man i tidningarna läsa att Villa Fridhill äntligen skulle renoveras. Ett långt förfall på grund av vanskötsel har satt sina spår och vi var säkert många som börjat befara att de som ville ha bort villan snart skulle få sin vilja igenom.
När jag nu promenerar förbi villan och njuter av vetskapen att byggjobbarna snart kommer för att rädda vad som räddas kan, börjar funderingarna kring villans tidigare öde att fara runt i huvudet. Vem var det som lät bygga den? Och när var det? Vem har bott i den och varför blev den övergiven som bostad? Varför heter den Fridhill och vad skall det bli av den nu efter restaureringen?

Lindelöfska villan

För att finna början på villans historia får vi bege oss tillbaka till tiden kring förra sekelskiftet. Lite tillspetsat kan man säga att det bl. a. är tack vare socker- och bierlådor som Fridhill kom till. Ute på Östergatan låg J. M. Lindelöfs Träförädlingsfabrik och Kalkbruk. Här tillverkades lådor i för tiden stor skala. Sockerbruket var i full gång och behövde stora mängder lådor för att förpacka det tillverkade sockret i.
Det var Peter Lindelöf som på 1870-talet startade snickerifabriken. Den blev dock ingen lysande affär. När sonen Magnus i början av 1880-talet började på fabriken och mer och mer övertog driften, vändes motgångarna till framgång. Med idogt arbete, noggrannhet, ett gott rykte och goda affärskontakter utvecklades fabriken
Ett av de fulare husen i dagens Landskrona inrymmer varuhuset AG:s Favör. Här låg tidigare ett vackert fyravåningshus som uppfördes av Peter Lindelöf i början av 1870-talet. Det sägs att det var stans första fyravåningshus. Några år in på 1900-talet hade Magnus och hans hustru Thilda en lägenhet här på 2:a våningen. Det var en stor fin lägenhet med utsikt över den nyligen uppförda stadsteatern.
Men Magnus och Thilda ville ha något bättre, en egen villa med trädgård. Kanske promenerade de runt i stan vackra söndagar för att finna den bästa platsen att uppföra en villa på. Makarna var inte helt ense om var man skulle bygga. Thilda ville inte ha för långt att gå för att komma till stans centrum, medan Magnus tyckte att Strandvägen var det bästa läget. Slutligen fastnade de för en tomt i Norra Förstaden, vid den gata som vi idag kallar Skolallén.
För oss kan det kanske synas vara ett märkligt val att bygga en villa vid denna gata mitt inne i stan. Men då i början av 1900-talet var det säkert ett utmärkt val. Några år tidigare – 1895 – hade stadsfullmäktige beslutat att av kyrkogården efter den på 1750-talet rivna S:t Johanneskyrkan, göra en park – Stadsparken. Ytterligare några år tidigare hade Bethelförsamlingen uppfört en ny fin kyrka mitt för Stadsparken. Strax intill låg det gamla stadssjukhuset, som sedan det nya Länslasarettet några år tidigare öppnats i fonden av Regeringsgatan, nu var yrkesskola.
Genom förvärv av flera mindre markbitar lyckades Magnus få en lagom stor tomt för att uppföra sin drömvilla på. Det var dels av fabrikör Th. Nyman, som hade sin snickerifabrik vid Bethelkyrkan, dels av Landskrona stad och "…182,8 qv. meter af Vallotten N:65, så får jag härmed anhålla att samtlige dessa egofigurer sammanslås till en tomt med No. 26 i qv. Norra Förstaden …".
Samtidigt som han såg till att få en bra tomt sökte han tillstånd att bygga. "Undertecknad får härmed vördsamt anhålla att å tomten No. 26 qvarteret Norra Förstaden uppföra ett boningshus enligt medföljande ritningar. För arbetets utförande ansvarar jag sjelf.
Landskrona den 6 juni 1905
J. M. Lindelöf"
Ritningarna som nämns hade han låtit stans bästa arkitekt - Fredrik Sundbärg - utföra. Snart var bygget igång. Det har varit svårt att avgöra när byggstarten var och när villan stod klar. Det brukar heta att den var klar för inflyttning 1907. Men detta stämmer troligen inte.
I ett privat brev som Thilda skrev till sin syster första dagarna i mars 1906 står bland annat "… för vi ska ju flytta i mitten på maj och mot slutet är det nog en hel del att se till." I ett annat brev från mitten av september 1906 kan man läsa "Nu är jag för första gången kommen så långt att jag sitter vid mitt eget skrifbord och skrifver d.v.s i detta huset och vi ha det så bra att Magnus har sitt skrifbord jag mitt och Astrid ett annat…".
Huset var dock inte helt färdigt. Bland annat saknades de praktfulla snickerierna och parkettgolvet som återfinns i villan idag. Dessa skulle tillverkas på den egna snickerifabriken. Under tiden som bygget pågick råkade Magnus ut för problem sedan snickerifabriken brunnit ner. Han fick nu lägga tid och kraft på att återuppbygga fabriken medan inredningsdetaljerna i villan fick vänta några år.
Men en för tiden mycket lyxig detalj var säkert klar redan när familjen flyttade in. Villan var en av de första, möjligen rent av den första i stan, som hade centralvärme. I källaren stod en stor panna som värmde värmeledningsvattnet. Det varma vattnet steg med självtryck upp i en bassäng placerad längst upp på vinden. Härifrån fick vattnet sedan sippra ut i de stora elementen ute i villan.

Nya ägare till Lindelöfska villan

Så gick det i Lindelöfska villan som överallt annars – en generation försvinner och en ny tar vid. Magnus hade levt ensam i villan i flera år när han 1935 avled. Då den blev till salu såg skeppsredare John Leonard och hans hustru Frida till att skaffa sig ett trevligt hem. John, född 1875, var fiskarson från Hittarp. Egentligen var hans namn Johan Leonard Jönsson. Redan som ung gick han till sjöss och lärde sig sjömansyrket på de stora segelbåtarna. Han blev sjökapten trots att han egentligen ville bli lots. I början av 1920-talet kom han till Landskrona där han snart skaffat sig en egen båt och eget rederi – Leonards rederier. Han ägde även under ett tiotal år en skeppshandel i Landskrona, den som de flesta landskronabor känner som Cronbergs skeppshandel.
Scarlett-trafikens första färja ägdes av John Leonard. I juli 1951 startade färjan Uranienborg sin dagliga trafik mellan Landskrona och Köpenhamn. I Danmark hade man valutarestriktioner och kunde därför inte importera utländska filmer, däribland Borta med vinden. Däremot visades filmen på Imperial i Landskrona. På danskarnas önskan att se den populära filmen skulle man kunna tjäna pengar, insåg dansken Jörgen Jensen. Han chartrade den 56-åriga ångaren Uranienborg av John Leonard.
Johns hustrun, som fick ge sitt smeknamn Frida till villan, hette egentligen Selma Alfrida och var landskronaflicka. Hennes far var mästerlotsen och partredaren Frans Oskar Liljefors, kusin med den berömde målaren Liljefors.
Under många år kom Villa Fridhill att bli paret Leonards fasta punkt i tillvaron. Det var här man drog sig tillbaka för att söka kraft när rederiaffärerna gick dåligt och det var här man planerade eller firade lyckade affärer.

Skiftande öden för Villa Fridhill

I februari 1960 avled John och i det följande arvsskiftet övergick villan i sonen Stures ägo. Han och hans hustru Harriet föredrog att sälja den till Landskrona kommun. Efter en del diskuterande fram och tillbaka, beslöt drätselkammaren den 1 juni 1960 tillstyrka inköp av Fridhill. Visserligen fanns flera aktuella lokalbehov som med inköpet kunde finna sin lösning, men framförallt var det tomtförvärvet som var det avgörande. Som fastighetschef i kommunen satt Pål Berggren, barnbarn till Magnus och Thilda Lindelöf. Det blev alltså han som för kommunens räkning köpte villan som hans morfar och mormor en gång byggt.
Nu randades nya tider för villan. Efter att under nästan sextio år varit förnäm bostad blev den nu en institution. Landskrona kommunala flickskola hade under lång tid kämpat med lokalbrist och då framförallt för "den viktiga undervisningen i kvinnlig slöjd". Villan, som under Leonards tid vårdats och fått behålla mycket av sin charm och sitt utseende sedan Lindelöfs tid, genomgick nu en varsam renovering och anpassades till sin nya roll. Under höstterminen 1960 var det så dags för "de flitiga flickorna och deras tre lärarinnor Dorit Premmert, Ingrid Parwing och Britt-Louise Törnquist" att installera sig i de nya fina lokalerna. Både elever och lärare minns idag åren i Fridhill med glädje.
Som en liten kuriositet kan man nämna omständigheterna kring flickornas obligatoriska gymnastik. Under sommarhalvåret kunde man med lätthet utföra denna utomhus. Men när så höstvädret började göra utomhusaktiviteterna mindre lockande flyttade man in i Fridhill. Under ledning av Ingegärd Olsson, gymnastiserades det i form av folkdans i den gamla fina matsalen som nu fick tjäna som gymnastiksal.
Om nu Fridhills förvandling från fin bostad till skola varit stor, var det inget mot vad framtiden hade i beredskap. Sedan flickskolan flyttat till nya lokaler hos Parajett stod villan tom och väntade på nya verksamheter. Nu blev det liv i luckan! "Sveriges vackraste ungdomsgård?" skrev en entusiastisk reporter på Kvällsposten i slutet av juli 1971 sedan ett gäng ungdomar "själv hjälpt till att göra om sin villa" till en träffpunkt för stans ungdomar. Det blev dock en kort fröjd eftersom den blev ett tillhåll med många ordningsproblem.
Ungdomarna flyttade ut och i februari 1974 flyttade Landskrona Pensionärsförening in. Man installerade sig i bottenvåningen och för att återskapa lite av den gamla Lindelöfska stämningen fick föreningen i gåva en del av de möbler som under Magnus och Thilda Lindelöfs tid stod i herrummet. Efter några år tog sig pensionärsföreningen namnet PRO Fridhill. År 1986 fick pensionärerna tyvärr lämna villan sedan hyresavtalet med förvaltaren - Folkets Hus - upphört.
Så börjar det riktiga förfallet. Först vill man riva villan för att bygga ett nytt bibliotek i kvarteret. Sedan detta inte lyckats, presenterade HSB planer för byggande av bostadsrätter på platsen. Nytt rivningshot, denna gång även för kyrkan. Medan rivningsförslagen och räddningsförslagen avlöste varandra sjönk villan längre och längre in i förfallet. Och så var det med Fridhill som med så många andra hus i Landskrona – med planerat förfall återstår snart rivning som ända alternativet.
Men så i grevens tid händer det som så många hoppats på. I en studiecirkel kring statarnas liv på Säbyholm föds en idé som leder till att man 1998 bildar Centrum för Arbetarhistoria. Man ville locka de delar av Historiska institutionen i Lund som sysslar med arbetarhistoria till Landskrona. Till detta behövs lokaler. Med en renovering av Villa Fridhill och Nymanska fastigheten skulle man få alldeles utmärkta sådana. Sedan Boverket i början av år 2000 beviljat ett bidrag på två miljoner för denna renovering började drömmarna bli verklighet. Under våren började planerna ta form trots flitiga försök att skjuta projektet i sank. Oavsett problem med lokaliteter i väntan på renoveringen, startade den första kursen nu under hösten.